måndag 8 juli 2013

NÄR KREATUREN FEGNAR



Det här var min sommarkrönika i Aftonbladet lördagen den 6 juli.
Jag skrev med dubbel avsikt: Tydliggöra de för oss farligt fega EU-regeringarnas undfallenhet inför det sjunkande men fortfarande allmänfarliga Nordamerikanska imperiet och samtidigt visa på den fasthet med vilken Per Albins regering trots sin militära svaghet och sitt helt utsatta läge förmådde handla.  Det är många - särskilt bland det som kallas vänster - som inte inser detta. 

Min avsikt med denna publicering var naturligtvis att hjälpa läsarna se de nuvarande styrandes totala eländighet, tänka efter och dra slutsatser.
Jan Myrdal
Varberg
 13-07-08



NÄR KREATUREN FEGNAR

Jan Myrdal

Visst går det Nordamerikanska imperiet mot sin undergång. Fast imperier tar tid på sig i döendet. Minns att det brittiska välde som markerat sin upplösning med Macmillans tal om Förändringens vind den 3 februari 1960 gick ut i ett nytt kolonialkrig mot Argentina för Falklandsöarna tjugotvå år senare. Ja papperstigern han haver tänder; käften full så blankt och grömt.

tisdag 2 juli 2013

I BRIGHTON FÖR INDIENDISKUSSION




:

EN DELVIS RESERAPPORT
Kom i natt hem från Storbritannien. Hade varit i Brighton tre dagar. Fyra med resedag. Jag var där för att tala solidaritetsrörelse och solidaritetsarbete för ”Stop the War” och situationen i Indien; bakgrunden till och utvecklingen av det verkliga inbördeskrig som pågår för ”Indian Workers association”. Därtill se lite av hur arbetet är för kamraterna i ett invandrartätt område i Storbritannien.

Jag bodde hemma hos ett pakistanskt pensionärspar från ”Indian Workers Association” samman med en punjabikamrat därifrån jag mött i Punjab – och bott hos i London. Han hade kommit upp från London med en kappsäck böcker (bland annat min bok på olika språk) åt lokalavdelningen.

onsdag 26 juni 2013


DEN TJÄNANDE ANTISEMITISMEN
I Dagens Nyheter publicerade Bachner en vilseledande text om Hillersberg. Jag skrev ett tillrättaläggande.
Men det kunde inte publiceras.
Ty som Björn Wiman skrev:
 Hej Jan. Nej, den har vi inte möjlighet att ta. Har andra inlägg i saken som måste gå före. Bästa hälsningar Björn

Men jag vet att att frågan är viktig. Hinner dock i dag inte gå runt i pressen.  Jag flyger till Birmingham för tala  och diskutera Palestina, Kashmir och inbördeskriget i Indien.
Jag lägger alltså texten här. Läs! Diskutera! Sprid!

ANTISEMITISK VERKLIGHET
Jan Myrdal

Bachner skriver i Dagens Nyheter 130624 om Hillersberg men tar faktiskt miste om bildtolkningen. Dock inte om antisemitismens existens. Vid detta laget finns väl nog några miljoner, flest i arabvärld och bland muslimer från Indonesien till Sverige, som ser ”judarna” som upphov till allt elände och vilka i den meningen kan definieras som antisemiter.

torsdag 6 juni 2013

DEN ANDRA AV TVÅ NATIONALDAGSTEXTER

Det här sade jag i Falun för tolv år sedan. Tyvärr har jag ingen bild. Men jag var klädd i den Gustafsdräkt jag har rätt till.

Men här fick jag bilden! På nätet från Håkan Engvall. Tack. Där bakom sitter Gun Kessle!
 
Håkan wrote: "På bild 1 samtalar han med P-O Tellander, en av de ansvariga för Maratonfesten mot EU som Nej till EU i Dalarna arrangerade."

Och här skickade han den andra bildeen!



För nationen och kulturen

Tal i Falun 01-05-21 vid anti-EU-manifestationerna i samband med kulturministermötet. 

Jag skall tala om nationen. Det finns en avgörande skillnad mellan det folkliga kravet på vänskap och solidaritet mellan folken och den uppifrån påbjudna och styrda övernationaliteten.

Detta gör jag på förekommen anledning som det heter; nu dessa dagar har kulturbyråkrater samlats här i Falun. De samtalar och samäter och samplanlägger. Men de gör det inte bara som överhet och byråkrati i allmänhet utan som företrädare för den Europeiska Unionen. Den kultur de representerar och den styrning de söker införa är inte vår; den är det dåtida Nya Europas av år 1941.

Två nationaldagstexter.

 EN BAKGRUND TILL FRÅGAN OM NATIONEN

Nu på nationaldagen 2013 läggs på Aftonbladet ut en text från ett nationaldagstal jag höll för tjugotalet år sedan. Gott, den texten ger en viktig bakgrund till det nationella. Fast nog kunde Aftonbladet talat med mig innan den lades ut. Men kanske var de rädda att jag skulle begära honorar. Själv lägger jag i nästa inlägg ut det tal jag höll om Sverige och EU i Falun.

"Leve den svenska nationen"

Jan Myrdal förklarar varför 6 juni är en dag att fira


Nu är Säterdalen försommarvacker och syrenerna blommar också hos oss i Björkviken vid Dagarn på andra sidan den nutida länsgränsen. Det vore lätt att tala vackert och allmänt om blomstertid och demokrati denna sjätte juni då det är Sveriges nationaldag. Fast det tog precis nittio år från det Artur Hazelius år 1893 började fira dagen på Skansen till dess den år 1983 blev officiell svensk nationaldag. (Nu också helgdag.) Ett tag kring förra sekelskiftet och några decennier framåt tycktes det som om överklassreaktionen skulle lyckas göra den till en överhetens dag; en dag till minne av Sveriges eländiga roll i trettio­åriga kriget och till nationsförstöraren Karl XII:s ära. Inte undra på att förnuftigt folk då tog avstånd.
Men sådan är dagen inte. Den angår oss. Av samma skäl som förstamajdemonstrationerna för sjuttio år sedan tog flaggan tillbaka till folket när nazister och liknande sökt lägga beslag på den måste nu vi som inte tillhör det för sin utkomsts skull globaliserade överskiktet medvetet och på goda skäl återta folkets historia och därmed även ta nationaldagen tillbaka till oss. Jag ska förklara.

lördag 1 juni 2013

FYRA LÄSARFRÅGOR



Washingtons våta dröm 1951. Atombomber över Sovjetunionen.  Colliers 27 oktober 1951.
Texten lyder:
"Från en ring av baser runt SSSR genomförde Förenta Nationernas flyg, mestadels amerikanskt och brittiskt, en tre månaders dygnet runt bomboffensiv. Vissa av de huvudsakliga större industriella, strategiska målen visas härovan. Därtill sådde planen minor vid Kurilerna (till höger) och i Östersjön (övre vänster)."

Det var mot denna Förenta staternas brottsliga krigsplanering i vilken östersjöstaten Sverige ingick vi då organiserade motstånd.

En läsare, Olle Olle Holmqvist i Arlöv, har över Jan Myrdalsällskapet ställt fyra frågor till mig.  De är viktiga, jag lägger därför ut dem på denna blogg.

      -Jan Myrdal och det han skrivit har följt mig sedan jag blev vuxen. För några månader sedan var det TV-intervju. Mkt dålig av illa påläst utfrågare som inte begrep när hon faktiskt fick svar, t ex om Kampuchea.
Här är några frågor jag skulle ha ställt.
   
Olle!
I och för sig är Dina frågor sådan att de kräver rätt ordentliga och utredande svar. Jag har ju också på olika sätt berört dem i olika texter. Men jag tar dem nu i korthet en efter en:

1.

  Under femtiotalet var många rädda för Sovjetunionen, samtidigt skriver JM om "den självklara solidariteten" med Sovjetunionen. Hur verkligt var hotet om ockupation vid skarpt läge ??

tisdag 30 april 2013

Detta är ett blad av Pilotell alltså. Från den stora samling flygblad från "gatan" i Paris 1870-1871 jag och Gun en gång sökte skänka KB. Men då jag tyvärr var av manskön körde en majoritet mer feministiskt rättrogna över chefen. (Gun räknades inte, kvinna var hon men politiskt vad som kallades "falsk man", ilsken alltså.)  Misstänker dock att det inte så mycket rörde sig om feministisk rättrohet som ovilja att sprida så politiskt olämpliga bilder som dessa från gatan i Paris till publiken. Likadant nu. Vad skulle stipendiespridaren, Svenska akademiens lilla, sig från trotskismen till rätten vara konungsligt fin, upp-pudlande sekreterare tycka? Och vad skulle inte  Dagens Nyheters från att ideellt obetalt redigera Pol Pot till att mot mycket god betalning konstruera liberala ledare åt Bonnier upprört skriva?

Världen är 2013 precis så som mina Kommun-kamrater 1871- Rimbaud, Verlaine, Vallès - då beskrev.

Fast - som går att läsa här - börjar jag tvivla på att jag hinner driva detta projekt till avslut. Smäller nog av innan dess. Men fortsätter. Också denna gång hittade jag ju gott material från den hösten 1870 och de konflikterna våren 1871.


Liten personlig reserapport
Jan Myrdal 130430
Kom just hem från Paris. Denna gång var jag ensam. En arbetsresa. Men naturligtvis också ett återvändande. Och en uppgörelse.

torsdag 11 april 2013





FREDEN OCH DEN KOREANSKA ATOMBOMBEN


Detta var då under Koreakriget 1951 Pentagons våta dröm. Atombomben över Moskva. Bilden ur Colliers nummer om det kommande kriget. Den gången hejdades dessa Förenta staternas världsherreväldeplaner dels av vår dåvarande världsomspännande fredsrörelse - fördömd i Sverige av atombombsfanatiker som Tingsten - dels av att Förenta staterna inte längre var ensam om kärnvapen och dels av den koreanska fiolkarmén och de kinesiska frivilliga. Nu är Förenta staterna svagare, än mer papperstigerartad. Men klorna deras finns och världsherraväldedrömmen likaså.
 ------------------------------------------
Nu hojtar journalister och kommentatorer i våra officiella och officiösa svenska medier om Demokratiska Folkrepubliken Korea och atombomben. De hojtar lika högt som de teg avgrundsdjupt när Förenta staterna genomförde bakteriekriget mot Korea och Kina. Det är inte konstigt. Till sådant är de avlönade.

fredag 22 mars 2013


    ANDRA BILDER FRÅN KAMBODJA




Det var på kvällen i går, den 21 mars 2013, som den döde Ieng Sary kremerades inför de många sörjande i Malai, Banteay Meanchey-provinsen i nordvästra Kambodja.

    Om detta finns mycket i särskilt sydostasiatiska medier. Men jag har inte sett något  i svenska medier. Det är inte märkligt; de är följsamt officiella och en rapport från Malai vore dem politiskt olämplig. Ty i ceremonien deltog tusentalet (efter Bangkok Post) sörjande, inte bara släktinga och vänner utan politiska kamrater och därtill  medarbetare från Demokratiska Kampucheas (Pol Pot alltså) tid. Guvernören i Pailin, Y Chhiengh, en mångårig kamrat från DK:s armé,  tände bålet.

måndag 18 mars 2013

Det svenska 60-talet i sitt sammanhang.


I Umeå var det diskussion i Folkets Hus på morgonen den 15 mars 2013 mellan Mats Jonson, Carl Johan de Geer och mig om det svenska sextiotalet. Den kommenterades i pressen. (Se http://www.vk.se/820986/maktlosa-nar-myrdal-fick-upp-farten). Denna diskussion på Umeå Folkets Hus om det radikala sextiotalet i Sverige var i princip mycket viktig. Men frågorna stora och tiden - 45 minuter - knapp. Alltså var det svårt att resonera så tankarna nådde publiken. Anders Sjögren avslutade därför sitt sympatiska referat med orden:
   
"När samtalstiden går mot sitt slut tar Mats Jonson upp frågan om den totala yttrandefriheten och hur han - rätt eller fel - tycker sig ha sett att den numera naggas i kanten från vänster. Hans exempel är diskussionerna om Tintin, Lilla hjärtat och rondellhundarna. Myrdal tar sig ivrigt an frågan och börjar tala om Mark Twain ..."
***************************************************************************************

Men här först visar jag en bild innan jag går in på diskussionen. Ty ingen bör glömma vad 50-talet hade varit i våra länder. Det var den Tingstenska tiden. 



Det var mot detta med krig, idealitet och fin-i-kanten-konst vi på sextiotalet i Sverige som i andra länder organiserade oss konstnärligt, politiskt och kulturellt!
 *************************************************************************************

måndag 11 mars 2013

SÄTT DEM I GAPSTOCKEN!
BIND DEM VID SKAMPÅLEN!

Den 3 mars 2013 stod på Sveriges Radios hemsida : ”Dokumentären CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige som skulle ha sänts söndag 3 mars kommer att sändas vid ett annat tillfälle.” Sveriges Radios ansvariga hade på vanligt svenskt sätt drabbats av byxångest. Tingstens lärjungar och meningsfränder hade inte bara gått de vanliga svenska baktrapporna utan varit ute i pressen och larmat.

Man håller sig för näsan ty naturligtvis visste också de att Herbert Tingsten varit ordentligt insyltad i Förenta staternas dåtida krigföring.

söndag 3 mars 2013

APROPÅ EFTERMÄLET MITT.



Detta tecknade Gun Kessle 1967 till min moralitet ”Redaktör Antonsson söker eftermäle”. Bilden är typisk Kessle, inte bara bra utan tecknad med baktanke. Texten är också den bra. Läs den. Men naturligtvis passar bilden nu också mig. Blir ju 86 och bör snart vara död. Borde kanske redan börja söka ordna med eftermälet mitt.


Man säger mig att hela det bibliotek Jan Myrdalsällskapet nu flyttat hit till Varberg någon gång i höst skall vara på plats. Fyra våningar med böcker – och tidskrifter. Affischer, tryck och klipp därtill. Förra vintern packades allt ned i lådor, hus för hus, rum för rum, hylla för hylla. Det var P. A. Skansen som skickligt och noga i Björkviken mätt, organiserat och bokfört allt. Vänner packade, bar och körde det hela hit i lastbilar. Så kan nu allt packas upp och ställas in på rätt ställe. 

Men för att bli användbart som arbetsbibliotek för mig måste jag nu själv detaljsortera på mitt sätt. Lokalerna är ju andra här med andra rumsperspektiv. Gör jag det kan jag sedan vid behov gå längs hyllorna och direkt hämta ut vad jag behöver. Jag behöver inte ens blunda för att se framför mig var jag i texten strukit för och på eftersättsbladet skrivit in hänvisning till just det eller det som nu blivit relevant. Volymen hoppar fram ur hyllan och ropar till mig.

fredag 8 februari 2013





René Georges Hermann-Paul (1864 – 1940). ”Folkets röst.” Le Sifflet, Nr 1, 17 februari 1898.

EN PRINCIPFRÅGA


I och för sig är det som nu kallas näthat en stående våg i modern västerländsk historia. De hatiska anti-Dreyfusarder vilka Herman-Paul visade fram i första numret av ”Le Sifflet” den 17 februari 1898 är samma grupp som den vilken hatar – särskilt kvinnor – på nätet i dag. Det är är viktigt se detta sammanhang. Det finns här en möjligt verksam politisk dimension. Men – och det har Sverigedemokraterna tyvärr rätt i – de anständiga grindvakterna i våra officiösa medier släpper inte gärna fram en diskussion som går bortom den mer påbjudna upprördheten. Vilket kan få olyckliga följder.

Följande inlägg refuserades med vändande mail av Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. Det är inte illa skrivet, det vet jag. Intellektuellt håller det. Mitt förslag att journalistiskt kartlägga denna hatgrupp är inte i strid med lagen.

Det är möjligt att de hatande i skrivandet blott – liksom deckarläsare och porrkonsumenter – tillfredsställer en egen dold fantasivärld utan verklig social betydelse. Då skulle en publicering av ip-adresser räcka för att få slut på, eller åtminstone begränsa, denna allmänstörande grafomani.

Men det pinsamma är att just de officiösa grindvakternas rädsla för all offentlig diskussion utanför de för tillfället påbjudna snäva gränserna redan bidragit till att Sverigedemokraterna i LO har den näst Socialdemokraterna största sympatisörskaran. Det var på ett sådant sätt det franska kommunistpartiet lyckades ge åt Front National sina väljare.

Nå här under alltså den i Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet otryckbara texten.

Detta får naturligtvis citeras med angivande av källan och mitt namn.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 
NÄTHATET

Jan Myrdal

Nu fylls media med inlägg om näthat. Men debatten tycks mig obegripligt flat. Som om det vore något nytt. Och därtill ohjälpligt. Det enda som dock är nytt med näthatet är nätet. Men inte ens det är verkligt särskiljande. Fenomenet fanns. Det bör man hålla i minnet.

tisdag 5 februari 2013





Joseph Sattler. "Der Wurmstich." Första bladet i "Ein moderner Todtentanz", J. A Stargardt, Berlin 1894.
OM ATT BÖRJA NÄRMA SIG STUPET

      Om en halvtimme till sjukgymnastik. Vilket behövs. Ont i knän – och höfter. Inget märkligt. Detta är ordentligt undersökt och röntgat. Förslitning. Rör mig mindre och blir fetare – vilket frestar knäna mer. Sedan jag flyttade hit till Varberg har jag gått upp sju kilo. Sover sämre. Apparaterna i sjukgymnastiken roar mig. Men upplever hur det sluttar.

      Fast jag skriver inte detta som klagoskrift. (Om sådan klagan skrev jag ju i ”Moraliteter” och”Garderingar”.) Snarare är det mig en verklig positionsbestämning. Arbetet går långsammare. Texter jag tycks ha helt klara, som jag ser tydligt framför mig, som jag ser så tydligt att jag kan ljuda dem högt till och med och vilka bara behöver skrivas ut med finger å tangent de förblir ofärdiga.

      Detta är dubbeltydigt. Ty var offentliggöra dem? På nätet? I Indien? I någon av de svenska tidningar vilka ännu faktiskt trycker mig? Clarté, FiB/k, Flamman, Proletären? Jag är dem tack skyldig – utan dem vore jag borta. Men de tar blott ett slags texter. Resten av mitt skrivande finns inte rum för heller där.
Visst, det finns andra, de där jag under åren från 1954 och framåt nådde publik och fick inkomster. Men de har antingen försvunnit eller har tillsynes stängts för mig. Även om Aftonbladet kanske, kanske, fortfarande tar något. (Men där finns alls inte för mig den stora estetiska och idémässiga frihet jag där hade för en generation sedan – eller som jag hade i SvD för två generationer sedan.) Och erfarenhetsmässigt de senaste år blir det allt mindre troligt att de tar något och gör det det så gör de det hur som haver blott ovilligt.
      
    

söndag 3 februari 2013



Denna text borde in efter den andra drömsekvensen. Hur man gör vet jag inte.

PÅ FÄRD MOT SUNDET

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/a/a7/%27The_Lighthouse_at_the_End_of_the_World%27_by_George_Roux_01.jpg


    Denna nyårsafton när 2012 skall slå om till 2013 vaknar jag tidigt. Ligger kvar. Somnar om och vaknar mitt i en drömberättelse. Tydlig. Distanserad. Närmast som en vanlig hypnagog hallucination säger jag mig när jag ser på den. Eller hypnopomp hallucination som det tycks heta på fackspråk när det gäller uppvaknande.
  
 En svit olika scener i en berättelse. Jag, en yngre  man i trettioårsåldern, är kapten och står på bryggan om natten på mitt fartyg i Sydatlanten. Lugn sjö. Tung luft. Moln skymmer stjärnorna.  Något säger jag till rorsmannen. Med ens upphör alla ljud från maskinen och alla instrument svartnar. Strömmen borta, inget ljus någonstans. Vi driver.

    Men ficklampor finns. Jag beordrar undersökning. Man rapporterar att livbåten fattas. Chiefen arbetar i maskinrummet, söker åtgärda felet. Fem man ur besättningen kan inte lokaliseras. Också loggboken är borta. Det fattas en flaska whisky ur min hytt.

    Nödsändaren fungerar. Telegrafisten får kontakt med ett fartyg i närheten. Jag ber honom också att larma myndigheter om de fem som avvikit med livbåten. Chiefen meddelar att han har rett ut vad som hänt. Det är sabotage. Men han har åtgärdat det. Maskinen går igång. Ljuset återkommer. Vi fortsätter.

    Bilderna är mycket tydliga. Jag ser var scen detaljerat och exakt. Jag upplever dem inte som drömbilder utan som iakttagen verklighet. Men under den tid jag både ser och agerar står jag dock så utanför jaget, den trettionågontingårige kaptenen, att jag inte registrerar hans/mitt namn, när allt detta skett/sker eller någon information om fartygets namn, vart vi kommit ifrån, vart vi är på väg eller vilka de fem som tagit livbåten och lämnat fartyget är. Jag upplever heller varken någon nyfikenhet eller något informationsbehov. I uppvaknandet då jag börjar komma ihåg scenerna utifrån undrar jag dock om styrmannen är bland de fem avvikna.

    Drömbilderna, hypnopompa eller ej, så starka att jag fortsätter minnas dem. Kan till och med leta fram en penna och skriva ned ledord på ett papper. Vilket inte hade behövs ty ännu efter flera timmar är bilderna så tydliga att jag kan se detaljer i dem.




I DENNA EFTERVINTER

"Den förhäxade stalldrängen" (1544) av Hans Baldung Grien. 

MORGONTIMMARNA LÖRDAGEN DEN 5 JANUARI 2013 STOD DET DJUPT OBEHAGLIGA DRÖMLIVET ÖPPET.

    Hade sovit länge på fredagsmorgonen. Per Arne Skansen hade varit på lagret och hämtat lådor. Bland dem den låda med böcker kring Kommunen som jag bett honom leta rätt på då jag behöver dem för efterordet till "När gatan tog mediemakt". En del av tidningarna från kriget och våren 1871 var med. Däribland Charivari 1870/1871 med Daumier (tänk att samlare inte fattat att just tidningsexemplaren är själva originalen - utom i de fall Daumier gjorde särupplagor). Däremot inte de bundna årgångarna som Grelot (eller Charivariutgåvan av  Daumier och Cham från kriget och belägringen). Men de ingår inte heller riktigt i den samlingen Det är ju just de kolportörsspridda bladen som nådde le  menu peuple. Lennart Parknäs har tagit upp själva den stora samlingen av dessa flygblad till Stockholm. Han har kompletterat och rättat min förteckning och håller på att ordna finansiärer för bevarande och så småningom utställning och katalog. Redan har han dock börjat beställa den dokumenterande avfotograferingen av materialet.
    Allt detta diskuterade Per Arne och jag under det vi gick igenom de stora affischlådorna i det första rummet. Egna utställningar; blandlåda; Östeuropa: kinesisk kulturrevolution (den del av samlingen som icke varit riktad direkt mot bönder och getts till Folkens Museum); europeisk, särskilt fransk, mellankrigsperiod; efterkrig. Under det vi sorterade dessa mycket omfångsrika affischsamlingar resonerade vi om  hur de kunde registreras (översättas när det gällde de kinesiska) för att bli användbara för forskningen. Vad jag märkt är det inte många i Sverige (särskilt bland de yngre) som reagerar på Staviskyaffären. Det var ju med honom som med den tyske läkaren i Herat. Stavisky begick självmord genom att skjuta sig i huvudet från tre meters avstånd, tysken i Herat begick självmord genom att skjuta sig i bakhuvudet genom fönstret. Eller hur Albert Prince som sökte utreda affären halshögg sig genom att lägga sig på järnvägsspåret. Fast Clemenceau överlevde Panamaskandalen och kunde när han återkomit bli den som blodigt rensade de uppstudsiga soldaterna i de franska skyttegravarna 1917. Jag borde vara med och kommentera bilderna. Men det gäller att göra detta innan jag dör. (Vilket jag rimligtvis gör inom inte alltför länge.)