Joseph Sattler. "Der Wurmstich." Första bladet i "Ein moderner Todtentanz", J. A Stargardt, Berlin 1894.

OM ATT BÖRJA NÄRMA SIG STUPET

      Om en halvtimme till sjukgymnastik. Vilket behövs. Ont i knän – och höfter. Inget märkligt. Detta är ordentligt undersökt och röntgat. Förslitning. Rör mig mindre och blir fetare – vilket frestar knäna mer. Sedan jag flyttade hit till Varberg har jag gått upp sju kilo. Sover sämre. Apparaterna i sjukgymnastiken roar mig. Men upplever hur det sluttar.

      Fast jag skriver inte detta som klagoskrift. (Om sådan klagan skrev jag ju i ”Moraliteter” och”Garderingar”.) Snarare är det mig en verklig positionsbestämning. Arbetet går långsammare. Texter jag tycks ha helt klara, som jag ser tydligt framför mig, som jag ser så tydligt att jag kan ljuda dem högt till och med och vilka bara behöver skrivas ut med finger å tangent de förblir ofärdiga.

      Detta är dubbeltydigt. Ty var offentliggöra dem? På nätet? I Indien? I någon av de svenska tidningar vilka ännu faktiskt trycker mig? Clarté, FiB/k, Flamman, Proletären? Jag är dem tack skyldig – utan dem vore jag borta. Men de tar blott ett slags texter. Resten av mitt skrivande finns inte rum för heller där.

Visst, det finns andra, de där jag under åren från 1954 och framåt nådde publik och fick inkomster. Men de har antingen försvunnit eller har tillsynes stängts för mig. Även om Aftonbladet kanske, kanske, fortfarande tar något. (Men där finns alls inte för mig den stora estetiska och idémässiga frihet jag där hade för en generation sedan – eller som jag hade i SvD för två generationer sedan.) Och erfarenhetsmässigt de senaste år blir det allt mindre troligt att de tar något och gör det det så gör de det hur som haver blott ovilligt.

      

    
Detta är naturligtvis även en ekonomisk svårighet. Om jag enbart skall existera på pensionsinkomst blir det svårt att köpa böcker.

     Såvitt jag kan bedöma beror allt detta inte på kvalitetsbrister i mina nuvarande texter. De är objektivt välskrivna. Klart tänkta dessutom. Det beror heller inte enbart på att min världsåskådning går i otakt med tiden. Även om detta spelar in, stämningen i landet är ju rätt femtiotalistisk. Men det räcker inte som förklaring. Det är min ålder. Jag har längesedan i den officiella svenska mediatillvaron passerat sista förbrukningsdatum. Det är ohjälpligt och det sänker även drastiskt mina inkomster.

     Inte är jag den förste som upplever detta. Jag minns när ”Gammeljerka”, Erik Blomberg, kom ut till Gun och mig i Fagervik och visade otryckbara texter:

      - Du som har tillgång till tidningar … sade han.

     Dock även om jag inte i Sverige som under perioden efter mitten av femtiotalet längre har sådan tillgång till officiella medier och inte längre som förr har något stort förlag finns det alltså en rad tidningar och tidskrifter på vår kant och bra och anständiga förlag som vill publicera mig. Tre bokprojekt har jag på gång. Därtill möjligheter i Indien och Tyskland.

      Objektivt alltså inte annorlunda än vad det var för mig för sextio år sedan.

      Men det finns något annat. Något som rör mig som person.

      Uppriktigt talat var han som bodde på Albogatan 5 eller Skånegatan 20 långt bak i det förflutna tydligare, mer skärpt. Allt hans trubbel till trots. Birgit talade också väl med mig om honom när vi genom dessa sextio år eller så skådade in i dået samman för någon vecka sedan.

      Funderade på detta igår. Det är inte nog med att texter inte kommer till utskrift. Jaget slirar redan. Skulle försöka ta ut pengar från mina konton. Det krångliga var att jag hade konto på Swedbank (som inte har något eget kontor här i Varberg) och ett Nordea; där fanns det dock på deras Plusgiro. Men det Visakort jag använder är ett Businesskort kopplat till Swedbank. Krångligt. Man försökte hjälpa mig på Föreningssparbanken (som sköter Swedbank här). Inget lyckades. Mitt i det hela kunde jag inte riktigt komma på koden till kortet. Siffrorna kastades om. Vilket nog torde vara ett senilitetstecken. De organiserade – som vi sade på fyrtiotalet – ett slags nytt kort åt mig. Får se.

      Ja, allt detta och därtill morgontröttheten och oförmågan att störta upp och börja skriva vid sex som vanligt inte minst det leder mig till en motvillig insikt att jag nu när jag närmar mig mitt åttiosjätte år objektivt sett står vid gränsen till stupet. Minns vad Vilhelm Moberg skrev mig innan han gick ut i sjön: ”Jag tyar inte längre.”

Svårigheten för mig att få ordning på biblioteket, sätta böcker i rätt ordning, hör till. Även om mycket är ouppackat, finns i kartonger har jag orsak att skämmas över att det går så sakta för mig. Jämför med flytten från Fagerviken till Björkviken. Där sorterade och sorterade jag. Nu …

     Kunde göra listan på dessa tecken längre, långt längre. På det personliga planet är därtill livet inte särskilt roligt. För rätt exakt ett år sedan tycktes jag drabbas av passion igen (skrev om detta i Flamman) men omständigheterna är mot mig. Även om vi kan mötas med långa mellanrum är Andrea och jag i alla ordets betydelser särbo. Inget att orda om. Fast nog ändå. Hon vill att jag flyttar ihop med henne i Fagersta. Jag skulle spara hyreskostnaden här och mina pensionsinkomster skulle uppväga den bidragsförlust hon skulle drabbas av om jag flyttade dit. Vore frågan enbart ekonomisk – och kroppskänslomässig (jag föredrar ju att sova med henne i den mycket stora säng hon var med och köpte när vi kom samman för fem år sedan i stället för att sova ensam) – då vore detta möjligt. Men jag har ju böckerna här. Utan dem kan jag inte genomföra de arbeten jag håller på med. Fast kan jag det här då? Som jag nyss skrev har jag verkligen börjat tvivla. Arbetsoreda, arbetsslöhet.

     Men vad menar jag med gränsen?

     Jag har nämnt det många gånger.

     Det har ingenting med sådana depressioner man talar om i radio och på tv att göra. Det slags själsliv har jag nog inte. Det är i stället något för mig objektivt. Inte alla tycks ha förstått när jag skrivit att om de två stora passioner – könets och arbetets – som burit mig bleknar och upphör då har livet ingen mening för mig. Då bör jag avsluta tillvaron innan allt blir ett enda grått och dimmigt lidande. Levandet i sig efter gränsen – att existera som en swiftsk struldbrug i en av våra institutioner – har inget värde och det vill jag inte uppleva. Det är inte bara personligt. Det tillhör ett kulturellt betingat personlighetsdrag för oss (som i Japan). Jag är ju inte ensam. Om Folke, min morbror, har jag skrivit. Om Guns morbror likaså. (”För ut kvinnorna! Hjälp mig koppla loss slangarna! Jag vill dö som en man.”) De stod oss närmast i släkterna våra. Men Gun är redan borta. Det visste hon. Satt vid matbordet sorterande sina smycken, det såg Peter Curman som förebud. Jag lät dem bli stulna sedan.

      Nu slirar nog arbetet och vad könet beträffar har jag det väl så som den åttiosexårige gubbe jag är.

På detta grubblar jag.

Praktiskt finns det ju flera möjligheter.

Men mest har jag lust att sparka aset över stupet.