René Georges Hermann-Paul (1864 – 1940). ”Folkets röst.” Le Sifflet, Nr 1, 17 februari 1898.

EN PRINCIPFRÅGA

I och för sig är det som nu kallas näthat en stående våg i modern västerländsk historia. De hatiska anti-Dreyfusarder vilka Herman-Paul visade fram i första numret av ”Le Sifflet” den 17 februari 1898 är samma grupp som den vilken hatar – särskilt kvinnor – på nätet i dag. Det är är viktigt se detta sammanhang. Det finns här en möjligt verksam politisk dimension. Men – och det har Sverigedemokraterna tyvärr rätt i – de anständiga grindvakterna i våra officiösa medier släpper inte gärna fram en diskussion som går bortom den mer påbjudna upprördheten. Vilket kan få olyckliga följder.

Följande inlägg refuserades med vändande mail av Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. Det är inte illa skrivet, det vet jag. Intellektuellt håller det. Mitt förslag att journalistiskt kartlägga denna hatgrupp är inte i strid med lagen.

Det är möjligt att de hatande i skrivandet blott – liksom deckarläsare och porrkonsumenter – tillfredsställer en egen dold fantasivärld utan verklig social betydelse. Då skulle en publicering av ip-adresser räcka för att få slut på, eller åtminstone begränsa, denna allmänstörande grafomani.

Men det pinsamma är att just de officiösa grindvakternas rädsla för all offentlig diskussion utanför de för tillfället påbjudna snäva gränserna redan bidragit till att Sverigedemokraterna i LO har den näst Socialdemokraterna största sympatisörskaran. Det var på ett sådant sätt det franska kommunistpartiet lyckades ge åt Front National sina väljare.

Nå här under alltså den i Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet otryckbara texten.

Detta får naturligtvis citeras med angivande av källan och mitt namn.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

NÄTHATET

Jan Myrdal

Nu fylls media med inlägg om näthat. Men debatten tycks mig obegripligt flat. Som om det vore något nytt. Och därtill ohjälpligt. Det enda som dock är nytt med näthatet är nätet. Men inte ens det är verkligt särskiljande. Fenomenet fanns. Det bör man hålla i minnet.

Redan att gå tillbaka till trettiotalets lägg på KB bör visa det. De verkligt grova papperstidningarna var grova som näthatarna. Det vet jag då jag som barn hade till uppgift att klistra in klipp åt mina föräldrar. (Någon gång anmälde de de värsta sexualiserade personhaten.) Jag minns ju också de anonyma breven och telefonterrorn. (Min far spårade och fick fast några av de värsta – en bagare på Söder t.ex.). I samband med Tingstens kampanj (att Alva Myrdal skulle ha hamstrat kaffe på NK inför handelsminister Gunnar Myrdals importbegränsning t.ex.) blev personangreppen och telefonterrorn sådan att Gunnar Myrdal drabbades av rätt svår depression – vilket bidrog till att han lämnade Sverige för FN i Genève. Jag förstod honom till en del, men mitt dåtida läsande – Strindbergsfejden bl.a.- gjorde att jag fann hans reaktion mindre förnuftig.

Den erfarenheten har gjort mig personligen totalt likgiltig för såväl alla offentliga angrepp som telefonterror (det var bara att dra ur kontakten), anonyma brev, hatmail och nätkommentarer. Fast i samband med de extrema hatbrev jag fick vid Gun Kessles död som inte bara var djupt sexualiserade utan därtill tycktes innebära uppenbara dödshot mot mig gick jag till polisen i Fagersta. Jag skriver detta då jag har all förståelse för de drabbade som nu framträder. Det är naturligtvis viktigt att göra något åt vad de utsatts för ty även om det sexualiserade och kränkande hatet faktiskt varit gängse i vår kultur och några är som jag och bara blivit hårdhudat härdade skall folk inte behöva utsättas för det.

Det är också helt möjligt. I TV:s program såg jag att man letat fram några av de personer som skickat grova hot. Men man hade pixlat ansiktena. Det var fel. Missriktad hänsynsfullhet. Det finns ju ingen verklig anonymitet i Facebook, kommentarsidor eller på nätet i allmänhet. Var och en av oss har att stå för vad vi skrivit och sagt där som annars.

Man kan därför börja med att ta fram och publicera namnen på de angripande. Eller, vilket kan vara enklare, offentliggöra ip-adresserna. Erfarenhetsmässigt vet vi att det skrämmer dem. Argumentet att det inte går att publicera ip-adresserna för att någon kan ha lånat datorn är svepskäl.

Det behövs heller ingen ny lagstiftning för att komma åt den som hotar någon. Det är också i Sverige nu som förr straffbart hota att slå, våldta eller mörda någon man eller kvinna. Slå upp 4 kap 5 § Brottsbalken. Om polis/åklagare lägger ned en sådan anmälan utan att göra en ordentlig förundersökning då begår de tjänstefel. Det räcker inte att skylla på att man inte är helt säker på om det inte är serverägaren som bär det juridiska ansvaret.

Men det finns också en annan dimension. Vilka och varför? I och för sig är steget från fantasi till verklighet stort. (Breivik är ett undantag, inte typisk.) Att mycket stora delar av befolkningen lever ut i mordfantasier kan vi belägga med siffrorna för spridning av böcker från ”det svenska deckarundret”. Men den siffran motsvaras inte av någon sinnevärldslig mordepedemi. Likaså motsvaras de 169 869 svenskar vilka i dag registrerats på ”Kristen”, gratissajten för skrivna porrfantasier, inte av några sinnevärldsliga incest och tidelagsfall. Om näthatarna kan sägas att också de i offentligheten har vikt ut sig som på analytikersoffan och släppt loss sina dolda fantasier.

Men de kanske inte är lika ofarliga som deckarläsare och porrkonsumenter i allmänhet. Detta bör undersökas. Ålder, utbildning, inkomst, härkomst (fler svenskfödda än utlandsfödda?), civilstånd. Det skulle gå att lägga upp flera intressanta program för en sådan undersökning. Det vore en viktig uppgift ty det är ju möjligt att denna rätt stora näthatargrupp faktiskt kan komma att spela en verklig politisk roll. (Den som intresserar sig för det tyska kan finna en hel del som på tjugotalet pekar fram mot dess fyrtiotal.)

Alltså: Ta fram namn och ip.adress, anmäl verkliga hot, kartlägg gruppen.