 |
| "Den förhäxade stalldrängen" (1544) av Hans Baldung Grien. |
MORGONTIMMARNA LÖRDAGEN DEN 5 JANUARI 2013 STOD DET DJUPT OBEHAGLIGA DRÖMLIVET ÖPPET.
Hade sovit länge på fredagsmorgonen. Per Arne Skansen hade varit på lagret och hämtat lådor. Bland dem den låda med böcker kring Kommunen som jag bett honom leta rätt på då jag behöver dem för efterordet till "När gatan tog mediemakt". En del av tidningarna från kriget och våren 1871 var med. Däribland Charivari 1870/1871 med Daumier (tänk att samlare inte fattat att just tidningsexemplaren är själva originalen - utom i de fall Daumier gjorde särupplagor). Däremot inte de bundna årgångarna som Grelot (eller Charivariutgåvan av Daumier och Cham från kriget och belägringen). Men de ingår inte heller riktigt i den samlingen Det är ju just de kolportörsspridda bladen som nådde le menu peuple. Lennart Parknäs har tagit upp själva den stora samlingen av dessa flygblad till Stockholm. Han har kompletterat och rättat min förteckning och håller på att ordna finansiärer för bevarande och så småningom utställning och katalog. Redan har han dock börjat beställa den dokumenterande avfotograferingen av materialet.
Allt detta diskuterade Per Arne och jag under det vi gick igenom de stora affischlådorna i det första rummet. Egna utställningar; blandlåda; Östeuropa: kinesisk kulturrevolution (den del av samlingen som icke varit riktad direkt mot bönder och getts till Folkens Museum); europeisk, särskilt fransk, mellankrigsperiod; efterkrig. Under det vi sorterade dessa mycket omfångsrika affischsamlingar resonerade vi om hur de kunde registreras (översättas när det gällde de kinesiska) för att bli användbara för forskningen. Vad jag märkt är det inte många i Sverige (särskilt bland de yngre) som reagerar på Staviskyaffären. Det var ju med honom som med den tyske läkaren i Herat. Stavisky begick självmord genom att skjuta sig i huvudet från tre meters avstånd, tysken i Herat begick självmord genom att skjuta sig i bakhuvudet genom fönstret. Eller hur Albert Prince som sökte utreda affären halshögg sig genom att lägga sig på järnvägsspåret. Fast Clemenceau överlevde Panamaskandalen och kunde när han återkomit bli den som blodigt rensade de uppstudsiga soldaterna i de franska skyttegravarna 1917. Jag borde vara med och kommentera bilderna. Men det gäller att göra detta innan jag dör. (Vilket jag rimligtvis gör inom inte alltför länge.)
När det drog mot middagstid körde vi till ICA-stormarknaden Hajen. Per Arne hade lånat en gammal skåpbil av Lasse Diding. Där är billigt och jag handlade mat för veckan för blott lite över 500. Vi tänkte sedan äta lunch på Stadshotellet men de stänger redan vid tvåtiden, vi kom för sent och gick i stället på den italienska serveringen på hörnet. Vi satt där med pasta och lättöl respektive naturell Loka och resonerade om liv och vänner och erfarenheter. Samt arbetet med biblioteket. Jag köpte en flaska gin. När vi kom tillbaka till Snidaregatan fortsatte vi med affischer. Till Stockholm skulle han ta med sig anklagelseskriften mot Robespierre från år III (ett blad loss och ryggen abimerad) och Kautsky "Aus der Frühzeit des Marxismus", korrespondensen med Engels. Kautskys sista bok tror jag, tryckt i Prag 1935 men aldrig ens häftad, lösa ark. Per Arne skulle kolla vad som kunde göras. Vissa volymer av synnerlig vikt bör åtgärdas av bokbindare. Flickan från bokmässan (som utbildats av Sara) borde kunna hjälpa. Jag visade honom något av det myckna jag låtit Hässler och andra göra. Böcker måste ibland få hjälp att överleva.
Per Arne var trött och gick till hotellet rätt tidigt. Vid sjutiden tror jag. Jag har ännu inte vant mig vid att leva utan armbandsur och hålla tiden med mobilen enbart. Jag satt kvar i vardagsrumet och tog ett par gin och tonic samtidigt som jag gick igenom ett tiotal volymer av det kring Kommunen han kommit med på morgonen. Kursivläste dem och såg efter vad jag strukit för och antecknat. Avgjorde om jag behövde dem häruppe bredvid datorn för efterordet som skulle skrivas ut eller om de kunde flyttas ned direkt till Frankrikeavdelningen (som jag måste gå igenom och sätta i ordning). Gick igenom samlingen Kladderadatsch från sommaren 1870 till våren 1871; krigsnumren alltså. Bestämde mig för att inte använda någonting av dem. Jag finner teckningarna ointressanta. Ett djupt fall ner i anpasslig konstnärlig likgiltighet från de fascinerande tyska/österrikiska bilderna kring 1848. Lade mig vid ettiden tror jag. Somnade bortemot två eller tre.
Jag märker att jag hela tiden styr bort från ämnet. Alltså rakt ned i drömtillvaron!
I ett mycket starkt obehag kommer jag upp till vakenhet, går upp ur sängen, ur papperskorgen bredvid datorn i arbetsrummet hämtar jag ett stort och tomt vitt eftersändningskuvert och mot vanligheten antecknar jag några hållpunkter i drömskeendet. Jag skriver det i mörkret. Handstilen ytterligt svårläst.
"Antagligen tar situationen mig nu hårdare.
-----------------------------------------
Skilsmässodröm
1) Jag har angripits - inte ännu varit så ut
2) Min hustru är blond - ej Andrea
Lägenheten en annan
3) Hon börja xxxx av ohyggliga xxvtänkbara xx
skilsmässan
vill hämnas
3) Mina vänner - en vän? Känner igen.
4/5) Han har gått igenom mina papper i hemmet.
Jag är inte så dålig.
6) Hustrun tillbaka (från Bad?)
Hustrun svartklädd
Går det att laga?
Hon vägrar
Vidrigt
Sen vakna
0503"
Till skillnad från vanligheten kan jag nu tio och en halv timme senare kristallklart återse de drömscener jag hänvisade till i mina anteckningar. Fast de skrivna orden är ju inte i varje detalj dechiffrerbara och visst vet jag att synerna formuleras ut just i erinrandet, nedskrivandet.
Men obehaget var så starkt att när Per Arne ringde och jag väcktes för att hinna duscha och dricka kaffe och sätta igång tvättmaskinen i källaren levde drömobehaget mycket starkt kring mig och jag berättade i korthet ut scenerna för honom när vi drack kaffe innan vi började arbeta i källaren. Han skulle ju ta tåget sedan vid middagstid..
De hade föregåtts av och följts av en serie obehagliga men ej lika djupt upprörande kortdrömmar där jag gick under namnet "Destouches" eller ibland "Derville" och där själva namnet var det viktiga som jag värnade eller kanske avvisade. Jag reagerar fortfarande på dessa namn men kan inte omedelbart identifiera dem.
När jag kommer in i drömmandet tror jag mig minnas en tidigare scen där jag förskingrat en gåva från henne. Jag har också i en svit bilder där jag syns i profil sittande vid datorn hänvisat till att jag inte har tid att göra - eller intressera mig. Men det är sådant jag minns inuti drömmandet. Blott svagt ser.
Hon är min hustru. Men inte Andrea. Inte heller någon annan jag i verkligheten varit gift med. Hon är blond. Inte heller är hon Alva. Som ju blott i offentligheten och inför eftervärlden varit blond. Hon var från början - till Parisbesöket 1925 - svenskt råttfärgad. Gun bestämde sig tidigt, kanske redan i Bromma läroverk, för sin hårfärg och bekräftade den trots svårigheterna att få rätt nyans i Kina då när hon fyllt femtio och låg på sanatorium. Sedan behöll hon den till sin död. Jag minns hon talade med Eva om detta när hon såg Evas första grå hår. "Bestäm dig och behåll det sedan; det är inget som angår de andra." Tanig är hon också. Jag undrar hur hon är att hålla i. Men hon är min hustru som jag lever och länge levt samman med.
Hon har börjat hata. Jag ligger på golvet bredvid ritbordet som står till höger om mig. Ligger på rygg. Fasansfulla uppgörelser. De anklagar. Och hon tror dem. Slår hon mig? Kanske och kanske inte. Men olika scener med äktenskapliga uppgörelser. Jag kan inte säga mig att hon har helt fel. Jag ser upp i taket och ser henne i stark förkortning. Någonstans i dörröppningen till rummet (hallen?) längre bort står flickan.
Denna scen där hon tagit sitt inre steg till att börja hata mig återkommer i flera olika upplagor. Men i stort förblir rummet var gång detsamma. Stora fönster mot gatan (Kantstrasse?) Hon tror på dem.
Varför de anklagar? De har i hemlighet gått in hos mig. Jag är ju ofta på resor. De, vännerna, har snokat och undersökt mina papper. Även gått in bakvägen i min dator säger jag mig. (Och ser att jag trots allt rycker på axlarna när jag låter mig se hur de ansiktslösa vänder på bladen där i natt och dimma.) Och hon tror dem. Exakt vad jag anklagas för vet jag inte eller minns jag inte eller bryr jag mig aldrig om att fråga. Men hon hatar nu.
Det att de gått in hos mig i mitt hem vännerna upprör mig. Stör mig. Ja, jag ser dem där. De drar ut lådor, trevar, lyfter på papper. Mörksuggor. Ja, hon min blonda och taniga hustru tror på dem och hatar.
En av dem, lång och klädd i mörka kläder kommer när jag står i ännu ett andra rum, det innanför med syn ut mot det stora rummet med ritbord. Han säger att han måste berätta det han har varit inne hos mig när jag varit på resa han med. Men han har kommit fram till att jag har rätt. Jag har inte uppträtt dåligt mot henne eller någon. Men det bryr de sig inte om de andra. Jag upplever tveksamhet inför honom. Ansiktet känner jag inte igen.
Hon har kommit hem. Jag tror hon varit på badet. Hon är helt klädd i svart. Nunnedräkt eller svepning men inte liksvepning ty hon är inte död och den är svart inte vit. Hon är där i andra rummet framför den stora dalakistan vid fönstret. Jag talar, söker tala, till henne. Visst borde förhållandet gå att klara. Men hon vägrar och jag kommer upp ur, ut ur, drömmen med ett vidrigt obehag i kroppen och ser på mobilen att klockan är 0503 denna lördag.
Intressant är att jag känner en skepnad till höger om mig när jag skriver detta. Jag upplever att handen stöder sig mot bordskanten. Vita fingrar - inte dödingeben dock. Om jag flyttar blicken från skärmen är skepnaden borta. Samma svartklädda skepnad. Något av allt det man kan uppleva sig se i seendets ytterkant. Inför detta känner jag ingen oro. Road närmast. Inget förebud sådant som Gun upplevde dagen innan döden.
När jag kom ner från arbetsrummet låg hon i sängen.
-Är hon borta? frågade hon.
-Vem?
- Hon stod där vid fönstret Jag kände inte igen henne. Medelålders. Mönstrat förkläde. Såg bara på mig. Gick mot dörren. Du måste mött henne.
Men det hade jag inte. Eller hade jag gått rakt igenom henne. Det är inte sådant som finns. Det är sådant man projekterar. Efteråt har jag tänkt att det var något Gun upplevde som förebud. Hade det bara varit som skepnaden härbredvid skulle hon inte brytt sig säga det. Men hon skulle ju självdö dagen därpå. Det var därför hon då ville ha hjälp upp och ut till bilen så hon kunde köra en stor runda över Skinnskatteberg och gamla ryssvägen. Lite vinglade hon men annars var hon som vanligt.
Vi talade inte om det. Vad vi talade om - fast inte just den dagen före döendet hennes - var att det där att de döende börjar plocka på täcket inte är skrock. Hon hade sett så många dö på sanatoriet och ett tecken som inte slog fel var just plockandet. Fingrarna som plockade och plockade på täcket under det han/hon själv som skulle dö låg där pratande. Vanliga var också de stora framtidsplanerna i pratet. Också det ett säkert tecken på dödens närhet. Gun menade att sådant alls inte var konstigt. Kroppen eller rättare sagt jaget, självet, visste ju vad som höll på att ske och ville lugna.
Om jag vänder blicken inåt mot drömscenerna ser jag fler och fler detaljer. Kan höra orden också. Men det behövs inte. Jag vet ju vad det är som åt mig formar den vita handen längst ut i höger synfält. Pennorna nedstuckna i den klotformade pennhållaren. Själva den svarta skepnaden bara vintermörkret utanför arbetslampans ljuskon. Än formar jaget inga förebud åt mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar