APROPÅ EFTERMÄLET MITT.

Detta tecknade Gun Kessle 1967 till min moralitet ”Redaktör Antonsson söker eftermäle”. Bilden är typisk Kessle, inte bara bra utan tecknad med baktanke. Texten är också den bra. Läs den. Men naturligtvis passar bilden nu också mig. Blir ju 86 och bör snart vara död. Borde kanske redan börja söka ordna med eftermälet mitt.

Man säger mig att hela det bibliotek Jan Myrdalsällskapet nu flyttat hit till Varberg någon gång i höst skall vara på plats. Fyra våningar med böcker – och tidskrifter. Affischer, tryck och klipp därtill. Förra vintern packades allt ned i lådor, hus för hus, rum för rum, hylla för hylla. Det var P. A. Skansen som skickligt och noga i Björkviken mätt, organiserat och bokfört allt. Vänner packade, bar och körde det hela hit i lastbilar. Så kan nu allt packas upp och ställas in på rätt ställe. 

Men för att bli användbart som arbetsbibliotek för mig måste jag nu själv detaljsortera på mitt sätt. Lokalerna är ju andra här med andra rumsperspektiv. Gör jag det kan jag sedan vid behov gå längs hyllorna och direkt hämta ut vad jag behöver. Jag behöver inte ens blunda för att se framför mig var jag i texten strukit för och på eftersättsbladet skrivit in hänvisning till just det eller det som nu blivit relevant. Volymen hoppar fram ur hyllan och ropar till mig.

Namn kan jag glömma men jag kan se det förstrukna. Detta synminne gör att jag kluddar (med bläck) i böckerna. Varje bibliotekarie skulle fördöma mig. Men det är detta som gör att jag kan citera (vilket retar så många). Dock det går sakta att sortera på detta sätt. Några avdelningar har jag gått igenom. Just nu håller jag med tredje republikens Frankrike (märk att III Republiken och Sovjettiden var lika långa!) Men då jag arbetar med också annat kommer jag inte att hinna arbeta igenom mer än en mindre del av biblioteket under min återstående tid. Det finns därtill ett hundratatal stora volymer klipp från olika länder av och om Gun Kessle och mig från 1943 och framåt. De senaste tio åren är dock ännu ouppklistrade. Och det hela är alls icke registrerat.

Om andra skall ha glädje av samlingarna måste därför böcker och tidskrifter – och klipp – registreras på internationellt bibliotekssätt. Allt måste vara sökbart. Detta har inte med personerna Gun och Jan att göra. Vännen Svend Aage Olsen (en av de lysande unga författare som intellektuellt mördades och kvävdes i det svenska femtiotalet) lämnade efter sig en stor samling lådor med kulturklipp från svensk och dansk femtiotalspress. Samlade från dåtida vänsterståndpunkt i kuvert och ordentligt sökbara då de noga sorterats i bokstavsordning. Detta står på sin plats. En guldgruva för en framtida ung forskare som vill se en annan bild än den gängse om femtiotalet.

Eftermälet är inte en privatsak och inte heller något som reder ut sig självt. Den som läst vad jag skrivit vet att jag tillbringat rätt mycket arbetstid åt att röja i falska eftermälen. Som Balzac och realismens triumf eller Strindberg och Giftasprocessen – eller senast Strindbergsällskapets försök att förhindra diskussion om hur Fröken Julie och Drömspelet hänger samman med den ryska demokratiska 1860-talsdebatten. Eller att ur det svenska fördomsträsket lyfta fram och korrigera bilden av Jules Vallès eller Robespierre, eller för den delen Restif de la Bretonne.

Funderade på detta när jag råkade läsa om mig själv på norska Wikipedia. I och för sig var jag inte överens med vännen Trond Ögrim när han blev övertygad om Wikipedias stora demokratiska möjligheter. (Nå, i den norska rännstensdiskussionen på nätet behandlas han ungefär som jag. Men hela den nätets folksamling troglodyter, i Norge som Sverige, Förenta staterna eller Tyskland är ju så lågbrynt att jag ibland nästan delar H. L. Menckens syn på bobokraternas medfödda underlägsenhet.)

Där står dels rena felaktigheter som:

”Blant dem som reagerte var Jan Myrdals søsken, og de ville klage boka inn for Justitieombudsmannen.[trenger referanse]”

Men dels också sådant som tyder på oförmåga till ordentlig läsning:

”Etter at han i 1989 uttrykte tilfredshet med at de kinesiske kommunistmyndighetene slo ned protestene på Den himmelske freds plass, var det flere fremtredende medlemmer av PEN-klubben som gikk inn for eksklusjon av ham og ektefellen Gun Kessle. Han har også gått langt i sin forståelse av Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. På den andre siden har han gått i bresjen for ytringsfrihet, uavhengig av innhold. Blant annet har han forsvart nazistenes organisasjons- og ytringsfrihet, og tatt til orde for å forhindre fremstøt i retning av et forbud mot Adolf Hitlers Mein Kampf. ”

Nå, det där var dock rätt anständigt – det är möjligt att resonerande reda ut frågorna – men det finns nu i svensk press, tv, radio och på nätet nästan dagligen så många exempel på ordrätt ovettiga, vettlösa alltså, texter om mitt arbete att inte ens om jag satt vid datorn hela min vakna tid skulle jag hinna reda ut det.

Men det finns en annan möjlighet. Inom överskådlig tid bör jag dö, gå bort som man fint omskrivande uttrycker sig. Jag föreslår därför att Jan Myrdalsällskapet sedan ordnar vissa seminarier på rätt hög vetenskaplig nivå – inget hojt! Det vore till exempel möjligt att ordentligt ta upp varför det blev sådant bråk om ”Barndom”. Jag skrev en icke polemisk faktatext för någon vecka sedan till Aftonbladet att ha som underlag. Den skulle sällskapet kunna använda (efter faktakontroll) till att förbereda en diskussion om hur den märkliga debatten kring ”Barndom” kom till. (En svårighet är att många vittnesgilla redan är döda och andra kanske inte överlever mig. Men sällskapet kan ju förbereda seminariet.)

Ett annat möjligt upplägg vore att ta en text som den på norska Wikipedia och analysera den. Eller att som ämne ta det radioprogram om Gun och mig i Liu Lin som sändes för några dagar sedan. Reportern hade rest dit med den i Kina fördömda kulturrevolutionära ”Kina,revolutionen går vidare” i stället för den i Kina hedersdoktorerade ”Rapport från kinesisk by” - och inte ens förundrat sig över att folk som bläddrade i boken och såg på Gun Kessles bilder fortsatte att tala väl om oss. Men han förstod väl inte. Han var rätt okunnig.

Det finns flera upplägg. Man kunde också ordna seminarier om varför det i Sverige varit så omöjligt att få tillstånd en vettig utgivning av Vallès (i Frankrike där han varit traditionellt fördömd på högerkanten är han dock läst, en klassiker). Eller vad det är som gör att i ett deckarintressets Sverige (i och för sig en märklighet) varit helt omöjligt att ge ut ens ett urval av Pitaval? (Om det har jag skrivit.) Ju mer jag tänker på det ju tristare finner jag det vara att jag inte kan överleva och få glädjen att organisera en sådan seminarieföljd. Men det krävs att jag först avlider för att det inte bara skall bli vanlig litterär polemik.