Det svenska 60-talet i sitt sammanhang.

I Umeå var det diskussion i Folkets Hus på morgonen den 15 mars 2013 mellan Mats Jonson, Carl Johan de Geer och mig om det svenska sextiotalet. Den kommenterades i pressen. (Se http://www.vk.se/820986/maktlosa-nar-myrdal-fick-upp-farten). Denna diskussion på Umeå Folkets Hus om det radikala sextiotalet i Sverige var i princip mycket viktig. Men frågorna stora och tiden - 45 minuter - knapp. Alltså var det svårt att resonera så tankarna nådde publiken. Anders Sjögren avslutade därför sitt sympatiska referat med orden:

   

"När samtalstiden går mot sitt slut tar Mats Jonson upp frågan om den totala yttrandefriheten och hur han - rätt eller fel - tycker sig ha sett att den numera naggas i kanten från vänster. Hans exempel är diskussionerna om Tintin, Lilla hjärtat och rondellhundarna. Myrdal tar sig ivrigt an frågan och börjar tala om Mark Twain ..."

***************************************************************************************

Men här först visar jag en bild innan jag går in på diskussionen. Ty ingen bör glömma vad 50-talet hade varit i våra länder. Det var den Tingstenska tiden. 

Det var mot detta med krig, idealitet och fin-i-kanten-konst vi på sextiotalet i Sverige som i andra länder organiserade oss konstnärligt, politiskt och kulturellt!
 *************************************************************************************

De tre punkterna i Anders Sjögrens referat tyder på att mitt argument inte gick fram. Jag sökte ju med hänvisningen till Mark Twain förkortat påpeka:

a) att den svenska "kränkhetsdebatten" är återklang från Nordamerika och ett tecken på dess ideologiska dominans. Ungefär som musikvalet i nattradion. (På svenska finns nu direkt överförda uttryck som "n-ordet"!)

b) att i Förenta staterna använder högerkrafterna skickligt olika minoriteters känslighet för att få utsugna, nedtryckta och marginaliserade grupper att syssla med ofarliga skenfrågor i stället för att ställa verkliga krav vilka hotar den rådande maktstrukturen. (Detta är f.ö. en klassisk kritik mot borgerlig feminism.)

c ) att ett typiskt exempel är de pågående angreppen mot Mark Twains Huckleberry Finn. Han, som Astrid Lindgren, har censurerats (bowdlerisera heter det på engelska). Avsikten dock inte bara att ta bort "stötande" ord utan oskadliggöra ett för högerkrafternas samhälle farligt författarskap.

Jag utgick från att publiken läst Mark Twain och därmed förstod hur jag ställde frågan. Kanske hade jag fel. Men även om jag försökte hålla mig inom ramarna för den tid jag hade (jag såg på klockan och hoppas att jag höll tiden) så finns det sådant som bör tydliggöras vidare i skrift.



Som jag innan diskussionen påpekat för arrangörer och de två andra deltagarna var ämnet – det svenska konstnärligt politiska sextiotalet - formulerat så att det behövde hyfsas. När jag fick ordet efter Mats Jonson och Carl Johan De Geer gjorde jag det. Det gäller två grundfrågor.

Uttrycken åttiotal – nittiotal – tjugotal – trettiotal – femtiotal – sextiotal är rätt specifika. Sverige är en utkantskultur, en långgrund en, de kulturella/politiska vågorna lämnar sanden bar när de drar sig tillbaka. I Frankrike, Förenta staterna, Storbritannien finns en intellektuell kontinuitet i djupet.

Det gavs en social bakgrund till den ideologiska omställningen på sextiotalet. Den är dubbel. På kommunistiska ungdomsförbundets kongress midsommar 1944 talade jag om socialismen och den studerande ungdomen (texten omtryckt 1978 i ”Klartexter. Skriftställning 9”). Av de 3,49% ungdomar som då tog studenten kom endast 14.7% från arbetar och hantverkarhem. När så ”socialgrupp tre” på sextiotalet kom att dominera bland eleverna i den högre utbildningen förändrade detta oundvikligen det rådande ”tänket” (ett utmärkt nyord).

Samtidigt hade det intellektuella/kulturella livet i Sverige fram till femtiotalet till stor del formats utomakademiskt av och i arbetarrörelsens (och bonderörelsens) studiearbete. (Vi hade i landet en mängd små Beblar, som det då sades.) De kom under sextio-sjuttiotalen att dö bort och/eller trängas undan.

Till detta kom fyra förhållanden jag senare tog upp i debatten:

Talet om ”antiamerikanism” var och är nonsens. När Artur Lundkvist och jag talade på Hakberget 4 juli 1967 så var det för att hylla den Nordamerikanska revolutionen och därför brännmärka Washingtons förbryterska krig i Sydostasien. Till det kommer att just Artur Lundkvist till Sverige introducerade nordamerikansk litteratur och att jag hade mina ”first papers” när jag mot min vilja återfördes till Sverige 1940 och länge såg mig som blott på tillfälligt besök i gamla landet (fast jag förbjöds återvända till min skola i New York med lejdbåt efter att i Krigssverige ha varit aktiv antifascist). Sextiotals”vänstern” i Sverige hade naturligtvis närmare kontakt med de konstnärligt/politiska aktiva i Förenta staterna än med de inomsvenska tingstenska atombombsliberalerna.

Att socialdemokratin i Sverige under senare delen av trettiotalet och fram genom fyrtiotal in i femtiotal byggde upp så starka folkliga kulturorganisationer hade en särskild orsak. Efter det att det svenska kommunistpartiet splittrats 1924 gick så småningom Z. Höglund och hans kamrater tillbaka till SAP. De kom där att ta en för partiet besvärlig politisk ställning som vänsterflygel. Efter det att kommunistpartiet splittrats 1929 gick också den avvikande gruppen i huvudsak tillbaka till moderpartiet. Men de fick inte några politiska poster; de tilldelades ofarliga uppgifter som kultur. Gjorde där med bakgrund i sin organisatoriska skicklighet ett enormt arbete. Vilket sedan förföll när de pensionerades och dog.

Modernismen var dubbeltydig. Picasso stod oss nära, ja, formulerade i bild för oss. Samtidigt visste vi att just CIA av politiska skäl ekonomiskt stödde Museum of Modern Arts kampanj för honom och de abstrakta. Om detta var på femtiotalet stora diskussioner bland eleverna på ”Mejan”. Tingstens Dagens Nyheter gick till rasande angrepp på sådana som Svenolov Ehrén vilka tog ställning i kampen mot atombomben och i det sammanhanget gick från picassoepigoneri till realism. (Det är först i den nutida okunnigheten Sveriges Radios ledning kan låtsas som om kopplingen mellan Tingsten och ”Kulturens frihet” var okänd. Vi skrev om detta. Jag tog f.ö. upp namn och allt i förordet till ”Ett femtiotal”.)

Det är nödvändigt för den medvetne att känna sin tids ålder – för att tala med Paracelsus. Därmed inse sin plats i det historiska förloppet. Detta hade varit mycket viktigt just för den tidiga socialdemokratin. Läs Branting ”Socialdemokratiens århundrade”. Det var i insikt om detta vi på femtiotalet spred Howard Fasts ”Spartacus”. Under sextiotalet och fram till i dagens Folket i Bild/kulturfront har det varit viktigt att visa att bondekrigens Thomas Münzer eller Engelbrekt liksom femtiotalets mau mau i Kenya eller 1330-talets (enligt vår tideräkning) upproriska shiiter i Chorasan var vårt folk. Ideologier skiftar men det är dit vi hör. Att jag nämnde Berget är inte konstigt. Just Robespierre skrev åt reformisterna de nödvändiga reformer som ”folkhemmet” genomförde strax före och efter Andra världskriget. Visst insåg vissa dess politiker det sammanhanget. Det vet jag av erfarenhet.

Jag försökte vara både kortfattad och tydlig i debatten. Kanske lyckades jag till en del. Många ur publiken sade det efteråt i alla fall.

********

Men det fanns något jag inte tog upp. Något som har med det personliga att göra. Fast jag har skrivit om det. Att sextiotalet skulle varit ett modernismens årtionde har jag svårt att förstå. Jag växte upp på trettiotalet i en svensk intellektuell familj som tillhörde ”Atlasligan”. Möblerna var av Stockholmsutställningen och funktionalismen lika vardaglig som psykoanalysen. På väggarna expressionistisk grafik och Picasso i reproduktion och jag lärde mig läsa i Diktonius och Artur Lundkvists ”Vit man”. Majakovski och Brecht stod på tyska i bokhyllan bredvid Masereels ”Stundenbuch” och i Ålstens folkskola högläste jag Gunnar Ekelöf på lektionen i fjärde klass (fröken Rehn var mycket road) :

- krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

Några år senare blev det Rimbaud och den nödvändiga uppgörelsen med Baudelaire för att han inte förstod någonting av den Grandville jag fann ordrätt så fantastisk. Hade man frågat mig skulle jag sagt att modernismen i konst, litteratur och politik var aktuell sedan tidigt artonhundratal.

Nu inser jag att jag växte upp i och präglades av en mer typisk än gängse europeisk intellektuell kulturfamilj av vänsterborgerligt slag.