Detta är ett blad av Pilotell alltså. Från den stora samling flygblad från "gatan" i Paris 1870-1871 jag och Gun en gång sökte skänka KB. Men då jag tyvärr var av manskön körde en majoritet mer feministiskt rättrogna över chefen. (Gun räknades inte, kvinna var hon men politiskt vad som kallades "falsk man", ilsken alltså.)  Misstänker dock att det inte så mycket rörde sig om feministisk rättrohet som ovilja att sprida så politiskt olämpliga bilder som dessa från gatan i Paris till publiken. Likadant nu. Vad skulle stipendiespridaren, Svenska akademiens lilla, sig från trotskismen till rätten vara konungsligt fin, upp-pudlande sekreterare tycka? Och vad skulle inte  Dagens Nyheters från att ideellt obetalt redigera Pol Pot till att mot mycket god betalning konstruera liberala ledare åt Bonnier upprört skriva?

Världen är 2013 precis så som mina Kommun-kamrater 1871- Rimbaud, Verlaine, Vallès - då beskrev.

Fast - som går att läsa här - börjar jag tvivla på att jag hinner driva detta projekt till avslut. Smäller nog av innan dess. Men fortsätter. Också denna gång hittade jag ju gott material från den hösten 1870 och de konflikterna våren 1871.

Liten personlig reserapport

Jan Myrdal 130430

Kom just hem från Paris. Denna gång var jag ensam. En arbetsresa. Men naturligtvis också ett återvändande. Och en uppgörelse.

Arbetet.

Jag hade två mycket långa sittningar med Nils Andersson. Som alltid i Frankrike ena gången på en hans fina kvarterskrog i 14:e och andra gången en bokhandelsgenomgång avslutad med debatt vid enkel tartarbiff och lite rödvin i 5:e. Detta var mycket bra. Vi gick detaljerat igenom såväl skeendet dessa senaste våra femtionågonting år (Albanien naturligtvis och Kina, Frankrike och i viss mån Sverige och Schweiz) som de nuvarande uppgifterna. Hans och mina.

Praktiskt skulle han nu ta kontakt med de små fortfarande existerande förlagen mer eller mindre på vår kant för "Red Star over India". I Frankrike är intresset på vänsterkanten, revolutionär eller inte för Indien noll. Han menade att jag kunde utgå från att ett förlag som dock ville publicera säkerligen skulle betala också noll. Vilket jag insåg och var överens om.

Det fanns dock trots allt olika samarbetsmöjligheter och frontmöjligheter i Frankrike som Nils nu arbetade med. Men därtill en annan nödvändighet.

Nils hade just på ett litet förlag (Les Petits matins) återutgett "La Pacification. Livre noir de six années de guerre en Algerie" (Den bok som gjort att han slutgiltigt utvisades ur det Schweiz där han var född efter det att de tidigare böcker från Algeriet han utgett  ådragit honom polisuppvaktningar när de förbjudits i Frankrike.) Manuskriptet hade i undertiteln haft orden : "un document de la Fédération de France du FLN." Vilket man efter diskussion av taktiska (dels polisiära och dels för att inte omedelbart plasticeras - det var ju också i hans och hans förlags närhet en del som sprängts) skäl strukit.

Hans nyskrivna förord var mycket viktigt. Han gick igenom hela den kamp som förts med att ge ut de i Frankrike förbjudna skrifterna. (Samt också de rättegångar Le Pen sökt driva för att han namngetts som torterare.) Hur solidaritetsrörelsen och den antikoloniala rörelsen arbetat. Illegaliteten och motsätttningen med den officiella ”vänstern”. Den unga generationen i Frankrike visste nu ingenting om detta krig och den roll Frankrike som blodtörstig imperialistmakt spelat. Det innebar att de inte förstod imperialismens verklighet. Därmed hade de svårt att organisera motstånd.

Jag menade att detta gällde också Sverige. Jag borde söka få tillstånd en publicering i Sverige. Åtminstone av hans förord - han skulle skicka mig texten elektroniskt samman med en text om varför det officiella kommunistiska partiet i Frankrike först teg och sedan blott bad om "Fred i Algeriet" och inte som han och de i den gruppen krävde "Seger för FLN." Jag lovade skicka runt detta. Åtminstone Clarté borde kunna trycka. Kanske någon till och med skulle vilja ge ut själva "Livre noir". Fast några vidare pengar borde han inte räkna med, vilket han inte gjorde.

Jag kommer att göra så. Det är viktigt att särskilt de yngre som nu är aktiva i olika solidaritetsrörelser inser att tortyr och mord av de vidrigaste slag "därute" är typiska för imperialismen. Liksom förtigandet, lögnen och de ideologiska förföljelserna ”därhemma”. Därtill den populärkulturella glädjen och konstrevolutionerna i Paris eller New York eller London (eller Stockholm i utkanten) dessa snart tvåhundra år och tortyren, blodet, utsugningen därute. De får inte tro att det bara är något just nu och tillfälligt.

Det kommer jag att göra. Om någon i den krets jag har att skicka det till förmår – eller ens vill – göra något så otidsenligt som att påminna om vidrigheterna för femtio år sedan återstår att se. Hoppoms.

Böcker.

Flera , de flesta, bokhandlar på vår kant jag brukade gå på var nu borta. (Orkade - knäna - inte gå till vare sig loppmarknaden eller bokmarkaden på Brassens som tidigare. ) Men Nils tog mig till den nu aktuella bokhandeln på vår kant i hörnet av rue Gay Lussac och rue d'Ulm. Den tog inte Visa. Nils tog mina inköp på sin kredit – jag skulle skicka honom så snart jag komit hem.) Fantastisk. Hittade en mängd. Dels nyutgivet (i Sverige finns ju inte franska böcker, än mindre sådana av vårt slag - det finns ju i den svenska utkanten heller ingenting tyskt eller ryskt och det som finns på engelska motsvarar det engelskspråkiga urvalet jag minns i shahens Teheran på femtiotalet) och dels antikvariskt. Fann nog för att fylla den hittills tomma resväskan. Till och med en del förra sekelskiftesband Internationale Bibliothek från Dietz. Bland andra Kautskys "Ethik und materialistische Geschichtsauffassung". Osäljbara i Paris då de var med frakturstil (Också i Sverige skärs ungdom bort från det förflutna då de inte får lära sig läsa fraktur!) Mycket, mycket annat. (I Sverige också det andra jag valde oläsbart då det är på franska språket med icke-angelsaxiska referenser.) Jag minns ju hur Nils kämpade i Uppsala med att söka sälja in fransk-språkig litteratur i Sverige!)

Läste alltså dessa fyra dagar. Tror jag hann avverka åtminstone nio volymer.

Själva resan.

Förr åt jag på flyget när jag flög Air France. Nu nöjde jag mig med en liten flaska rött vin (de hade de små flaskorna gömda - men de fanns!) Maten de serverade var några konstiga smörgåsar. Landgångar. Såg oätliga ut. Lät vara.

Hade beställt transport till och från hotellet. Hämtades alltså. Men chauffören envisades med att kasta av mig vid fel hotell. Jag vägrade. Hade jag varit en åttiosexårig svensk gumma som inte talade franska hade det gått mig illa. På måndag kom transporten alls inte. Men stapplade iväg till taxi och kom till flygplatsen i tid.

Hotellet mycket litet. Alldeles vid Place de la Bastille, 14 rue de la Roquette. Biligt och undanskymt men jag fick ett enormt sovrum med dubbelsäng. Därtill extrarum med säng. Badkar, inte blott dusch och detta för lågt enpersonsrumpris. Hade utan vidare haft både Andrea och Isolde där.

Restauranter.

Att jag ville gå på mina restauranter är självklart. Att Chez les Anges först förändrats, förlorat sina stjärnor och sedan nu tycks helt försvunnen och att l'Enclos de Ninon är så borta att inte ens lokalen – nu en klädbutik – finns kvar visste jag. Dock några fanns kvar förra gången jag var där. Nu icke. Le Petit Célestin nere vid kajen hade ny ägare. Dit tog jag mig vandrande med knastrande knän första kvällen. De fina – lite grova – lokala vinerna söderifrån fanns inte mer. Men nåja.

På söndag ringde jag till Bofinger. Det är ju ett klassiskt brasserie från tiden från före förra sekelskiftet. Med Ernis dekor! Beställde söndagslunch där. Det brukade ju Gun och jag ibland. Vi firade hennes sjuttioårsdag där också. Två starka kypare satte henne på en stol och bar henne uppför trapporna. Alla vännerna firade (nu de flesta döda och några vågar väl inte träffa mig längre). Champagne rosé som Gun tyckte om. Hon var lycklig. När Lukas Bonnier lade ned Månadsjournalen firade han med att bjuda några av oss fasta skribenter – däribland mig – till Paris. Jag tog honom och de andra till Bofinger. Ostron.

Allt var sig nu likt. Jag tog ett glas champagne, ostron, sjötunga Belle Meunière, en halv flaska Pouilly Fumé, brylépudding och en kopp kaffe. Det var mycket skönt.

Fast jag var där – som överallt jag gick i Paris denna gång - den ende med kostym och slips. Det roade mig. Ungefär som det roade Robespierre att gå välpudrad i knäbyxor.

Personligt.

Nå, det finns redan i det jag skrivit, att jag tvangs uppleva min ålder. Metro kunde jag inte ta, trapporna. Nils är åttio nu. Inte heller han kan ta metron längre. Men han har bil. Taxi kan jag ta. (Fast de vill inte gärna ta mot Carte bleue eller mitt Visa.) Jag gick. Det är ju möjligt även om det gör ont. Sätta en fot framför den andra. Knäna, särskilt det vänstra, knastrar och jag går mycket sakta men jag går. Det var i en bar på rue d'Ulm jag ätit råbiff och diskuterat med Nils. Sedan gick jag rue Gaysac ner till Boul'Mich och vidare förbi Notre Dame över broarna, förbi konstcentret där Gun haft ateljé upp till rue S.t Antoine där jag köpte riktigt lantsmör (saltat dock) och en mängd ostar (fick dem vakumförseglade) i den ostaffär jag gått till i decennier, min bokhandel där bredvid var borta men i den lilla högre upp hittade jag en bra politisk deckare från 1984 av Didier Daeninckx – Meurtres pour mémoire. Honom har jag inte sett sedan i Toulouse det år Gun och jag hade olyckan. När jag kom till hotellet hade jag mycket ont. Men låg och läste. Det gjorde jag nästan hela tiden.

När jag inte läste sov jag eller formulerade. Formulerade två viktiga artiklar.

Den ena omTingsten apropå Per Wirténs bok som jag just läst. Jag växte ju upp med Herbert och Rina och Kaj och sedan Georg och hela det hus som Wirtén inte begriper något av. Dels formulerade jag det verkligt spruckna i hans person, det som gjorde honom så föraktlig. Inte slagsmålen, fyllan, åskrädslan och åsiktsbyten av profithunger utan att han gjorde självmordspakten med Georgs hustru Carin och sedan lät henne hoppa och själv bara fortsatte. Det handlandet gjorde honom i grund föraktlig i mina ögon (liksom naturligtvis i Alvas och Gunnars). Wirtén begriper inte detta. Jag har skrivit om dessa självmordspakter, Lafargues och Koestlers, som är dolda kvinnooffer. Men Lafargue och Koestler dog ju själva. Aset Tingsten bara fortsatte leva. Det måste skrivas så folk förstår varför jag var överens med Gunnar (vi var ju då som känt i konflikt annars) när han mötte Tingsten på Drottninggartan och Tingsten undrade om han var mycket förändrad och Gunnar svarade: Ja, Herbert, du är så förfallen! Så fruktansvärt förfallen!

Men också tydliggöra det Tingsten inte begrep i historia och politik; hans gängse brist på insikt och tvesyn. Men var trycka? Ingenstans!

Den andra texten vidare om hösten 1870. Spelet.

Men varför allt detta? Jo, jag inser att jag nog aldrig återkommer till Paris. Det var knappt jag klarade det denna gång. Kanske hade Andrea kunnat fixa olika saker ... men vad skulle hon ha gjort när jag inte orkade annat än läsa? I Vancouver kunde hon och Isolde gå ut och ha roligt och klara sig. Men ingen av dem talar franska. Jag har inte samvete att be henne.

Men det finns ju annat också.

Jag slirar inte. Inte än och inte så mycket. Men här på skrivbordet ligger sådant jag inte förmått reda ut. Ser att jag på VISA fått betala två resor till SJ samma dag 1 760 styck. Men det var naturligtvis bara en. Deras system hakade upp sig. De bad om ursäkt och bad mig makulera den ena biljetten. Men de debiterade mig för två. Har ingen biljett kvar. Den ena gick till arrangörerna (och de har betalat) den andra bad SJ i telefon mig slänga. Skall nu kämpa genom SJ:s byråkrati. Orkar inte.

Den andra likadan. Telia satte indrivning på mig för en räkning de adresserat till Björkviken och som de på telefon två gånger bett mig riva då jag längesedan skriftligen hade begärt den telefonen stängd vilket de inte gjort trots att de skriftligen bekräftat. Jag har papperen kvar. Men Telia är än konstigare ändå. Telia meddelar i ett av breven att jag inte har något mailkonto (myrdal@myrdal.pp.se ) kvar. Men jag har ju. Att nu skriva allt detta i brev till Telia och be om förtydligande och utredning – och pengar åter. Måste göra. Har inte gjort.

Och de räkningar min revisor måste ha om en vecka? Jag har ingenting gjort. Drivorna växer.

Parisresan där jag tillbringade den mesta tiden i säng (även om jag vet att jag verkade helt tydlig och arbetande inför Nils och hovmästaren på Brasserie Bofinger) gjorde att jag inser att jag på ett sätt nog är slut. Inte har sjukgymnastiken hjälpt! (Väl inte stjälpt heller.) Jag kan fortfarande sitta skrivande.

Har just fått första sammanställningen av ”På tvärs”, höstboken. Skall gå igenom. Men det är som om just krafterna tar slut vid varje ansträngning en minsta milimeter förbi och allt är paff piff.

Kommer nog aldrig mer ens till Paris.