Världen är 2013 precis så som mina Kommun-kamrater 1871- Rimbaud, Verlaine, Vallès - då beskrev.
Fast - som går att läsa här - börjar jag tvivla på att jag hinner driva detta projekt till avslut. Smäller nog av innan dess. Men fortsätter. Också denna gång hittade jag ju gott material från den hösten 1870 och de konflikterna våren 1871.
Liten
personlig reserapport
Jan
Myrdal 130430
Kom
just hem från Paris. Denna gång var jag ensam. En arbetsresa. Men
naturligtvis också ett återvändande. Och en uppgörelse.
Arbetet.
Jag
hade två mycket långa sittningar med Nils Andersson. Som alltid i
Frankrike ena gången på en hans fina kvarterskrog i 14:e och andra
gången en bokhandelsgenomgång avslutad med debatt vid enkel tartarbiff och
lite rödvin i 5:e. Detta var mycket bra. Vi gick detaljerat igenom
såväl skeendet dessa senaste våra femtionågonting år (Albanien
naturligtvis och Kina, Frankrike och i viss mån Sverige och Schweiz)
som de nuvarande uppgifterna. Hans och mina.
Praktiskt
skulle han nu ta kontakt med de små fortfarande existerande förlagen
mer eller mindre på vår kant för "Red Star over India".
I Frankrike är intresset på vänsterkanten, revolutionär eller
inte för Indien noll. Han menade att jag kunde utgå från att ett
förlag som dock ville publicera säkerligen skulle betala också
noll. Vilket jag insåg och var överens om.
Det
fanns dock trots allt olika samarbetsmöjligheter och
frontmöjligheter i Frankrike som Nils nu arbetade med. Men därtill
en annan nödvändighet.
Nils
hade just på ett litet förlag (Les Petits matins) återutgett "La
Pacification. Livre noir de six années de guerre en Algerie"
(Den bok som gjort att han slutgiltigt utvisades ur det Schweiz där
han var född efter det att de tidigare böcker från Algeriet han
utgett ådragit honom polisuppvaktningar när de förbjudits i
Frankrike.) Manuskriptet hade i undertiteln haft orden : "un
document de la Fédération de France du FLN." Vilket man efter
diskussion av taktiska (dels polisiära och dels för att inte
omedelbart plasticeras - det var ju också i hans och hans förlags
närhet en del som sprängts) skäl strukit.
Hans
nyskrivna förord var mycket viktigt. Han gick igenom hela den kamp
som förts med att ge ut de i Frankrike förbjudna skrifterna. (Samt
också de rättegångar Le Pen sökt driva för att han namngetts
som torterare.) Hur solidaritetsrörelsen och den antikoloniala
rörelsen arbetat. Illegaliteten och motsätttningen med den
officiella ”vänstern”. Den unga generationen i Frankrike visste
nu ingenting om detta krig och den roll Frankrike som blodtörstig
imperialistmakt spelat. Det innebar att de inte förstod
imperialismens verklighet. Därmed hade de svårt att organisera
motstånd.
Jag
menade att detta gällde också Sverige. Jag borde söka få
tillstånd en publicering i Sverige. Åtminstone av hans förord -
han skulle skicka mig texten elektroniskt samman med en text om
varför det officiella kommunistiska partiet i Frankrike först teg
och sedan blott bad om "Fred i Algeriet" och inte som han
och de i den gruppen krävde "Seger för FLN." Jag lovade
skicka runt detta. Åtminstone Clarté borde kunna trycka. Kanske
någon till och med skulle vilja ge ut själva "Livre noir".
Fast några vidare pengar borde han inte räkna med, vilket han inte
gjorde.
Jag
kommer att göra så. Det är viktigt att särskilt de yngre som nu
är aktiva i olika solidaritetsrörelser inser att tortyr och mord av
de vidrigaste slag "därute" är typiska för
imperialismen. Liksom förtigandet, lögnen och de ideologiska
förföljelserna ”därhemma”. Därtill den populärkulturella
glädjen och konstrevolutionerna i Paris eller New York eller London
(eller Stockholm i utkanten) dessa snart tvåhundra år och
tortyren, blodet, utsugningen därute. De får inte tro att det bara
är något just nu och tillfälligt.
Det
kommer jag att göra. Om någon i den krets jag har att skicka det
till förmår – eller ens vill – göra något så otidsenligt som
att påminna om vidrigheterna för femtio år sedan återstår att
se. Hoppoms.
Böcker.
Flera
, de flesta, bokhandlar på vår kant jag brukade gå på var nu
borta. (Orkade - knäna - inte gå till vare sig loppmarknaden eller
bokmarkaden på Brassens som tidigare. ) Men Nils tog mig till den
nu aktuella bokhandeln på vår kant i hörnet av rue Gay Lussac och
rue d'Ulm. Den tog inte Visa. Nils tog mina inköp på sin kredit – jag
skulle skicka honom så snart jag komit hem.) Fantastisk. Hittade en
mängd. Dels nyutgivet (i Sverige finns ju inte franska böcker, än
mindre sådana av vårt slag - det finns ju i den svenska utkanten heller
ingenting tyskt eller ryskt och det som finns på engelska motsvarar
det engelskspråkiga urvalet jag minns i shahens Teheran på
femtiotalet) och dels antikvariskt. Fann nog för att fylla den
hittills tomma resväskan. Till och med en del förra
sekelskiftesband Internationale Bibliothek från Dietz. Bland andra
Kautskys "Ethik und materialistische Geschichtsauffassung".
Osäljbara i Paris då de var med frakturstil (Också i Sverige skärs
ungdom bort från det förflutna då de inte får lära sig läsa
fraktur!) Mycket, mycket annat. (I Sverige också det andra jag valde
oläsbart då det är på franska språket med icke-angelsaxiska
referenser.) Jag minns ju hur Nils kämpade i Uppsala med att söka
sälja in fransk-språkig litteratur i Sverige!)
Läste
alltså dessa fyra dagar. Tror jag hann avverka åtminstone nio
volymer.
Själva
resan.
Förr
åt jag på flyget när jag flög Air France. Nu nöjde jag mig med
en liten flaska rött vin (de hade de små flaskorna gömda - men de fanns!)
Maten de serverade var några konstiga smörgåsar. Landgångar. Såg
oätliga ut. Lät vara.
Hade beställt transport till och från hotellet. Hämtades alltså.
Men chauffören envisades med att kasta av mig vid fel hotell. Jag
vägrade. Hade jag varit en åttiosexårig svensk gumma som inte
talade franska hade det gått mig illa. På måndag kom transporten
alls inte. Men stapplade iväg till taxi och kom till flygplatsen i
tid.
Hotellet
mycket litet. Alldeles vid Place de la Bastille, 14 rue de la
Roquette. Biligt och undanskymt men jag fick ett enormt sovrum med
dubbelsäng. Därtill extrarum med säng. Badkar, inte blott dusch
och detta för lågt enpersonsrumpris. Hade utan vidare haft både
Andrea och Isolde där.
Restauranter.
Att
jag ville gå på mina restauranter är självklart. Att Chez les
Anges först förändrats, förlorat sina stjärnor och sedan nu
tycks helt försvunnen och att l'Enclos de Ninon är så borta att
inte ens lokalen – nu en klädbutik – finns kvar visste jag.
Dock några fanns kvar förra gången jag var där. Nu icke. Le
Petit Célestin nere vid kajen hade ny ägare. Dit tog jag mig
vandrande med knastrande knän första kvällen. De fina – lite
grova – lokala vinerna söderifrån fanns inte mer. Men nåja.
På
söndag ringde jag till Bofinger. Det är ju ett klassiskt brasserie
från tiden från före förra sekelskiftet. Med Ernis dekor!
Beställde söndagslunch där. Det brukade ju Gun och jag ibland. Vi
firade hennes sjuttioårsdag där också. Två starka kypare satte
henne på en stol och bar henne uppför trapporna. Alla vännerna
firade (nu de flesta döda och några vågar väl inte träffa mig
längre). Champagne rosé som Gun tyckte om. Hon var lycklig. När
Lukas Bonnier lade ned Månadsjournalen firade han med att bjuda
några av oss fasta skribenter – däribland mig – till Paris. Jag
tog honom och de andra till Bofinger. Ostron.
Allt
var sig nu likt. Jag tog ett glas champagne, ostron, sjötunga
Belle
Meunière,
en halv flaska Pouilly
Fumé, brylépudding och en kopp kaffe. Det var mycket skönt.
Fast
jag var där – som överallt jag gick i Paris denna gång - den
ende med kostym och slips. Det roade mig. Ungefär som det roade
Robespierre att gå välpudrad i knäbyxor.
Personligt.
Nå,
det finns redan i det jag skrivit, att jag tvangs uppleva min ålder.
Metro kunde jag inte ta, trapporna. Nils är åttio nu. Inte heller
han kan ta metron längre. Men han har bil. Taxi kan jag ta. (Fast de
vill inte gärna ta mot Carte bleue eller mitt Visa.) Jag gick. Det
är ju möjligt även om det gör ont. Sätta en fot framför den
andra. Knäna, särskilt det vänstra, knastrar och jag går mycket
sakta men jag går. Det var i en bar på rue d'Ulm jag ätit råbiff
och diskuterat med Nils. Sedan gick jag rue Gaysac ner till Boul'Mich
och vidare förbi Notre Dame över broarna, förbi konstcentret där
Gun haft ateljé upp till rue S.t Antoine där jag köpte riktigt
lantsmör (saltat dock) och en mängd ostar (fick dem
vakumförseglade) i den ostaffär jag gått till i decennier, min
bokhandel där bredvid var borta men i den lilla högre upp hittade
jag en bra politisk deckare från 1984 av Didier Daeninckx –
Meurtres pour mémoire. Honom har jag inte sett sedan i Toulouse det
år Gun och jag hade olyckan. När jag kom till hotellet hade jag
mycket ont. Men låg och läste. Det gjorde jag nästan hela tiden.
När
jag inte läste sov jag eller formulerade. Formulerade två viktiga
artiklar.
Den
ena omTingsten apropå Per Wirténs bok som jag just läst. Jag växte
ju upp med Herbert och Rina och Kaj och sedan Georg och hela det hus
som Wirtén inte begriper något av. Dels formulerade jag det
verkligt spruckna i hans person, det som gjorde honom så föraktlig.
Inte slagsmålen, fyllan, åskrädslan och åsiktsbyten av
profithunger utan att han gjorde självmordspakten med Georgs hustru
Carin och sedan lät henne hoppa och själv bara fortsatte. Det
handlandet gjorde honom i grund föraktlig i mina ögon (liksom
naturligtvis i Alvas och Gunnars). Wirtén begriper inte detta. Jag
har skrivit om dessa självmordspakter, Lafargues och Koestlers, som
är dolda kvinnooffer. Men Lafargue och Koestler dog ju själva. Aset
Tingsten bara fortsatte leva. Det måste skrivas så folk förstår
varför jag var överens med Gunnar (vi var ju då som känt i
konflikt annars) när han mötte Tingsten på Drottninggartan och
Tingsten undrade om han var mycket förändrad och Gunnar svarade:
Ja, Herbert, du är så förfallen! Så fruktansvärt förfallen!
Men
också tydliggöra det Tingsten inte begrep i historia och politik;
hans gängse brist på insikt och tvesyn. Men var trycka? Ingenstans!
Den
andra texten vidare om hösten 1870. Spelet.
Men
varför allt detta? Jo, jag inser att jag nog aldrig återkommer till
Paris. Det var knappt jag klarade det denna gång. Kanske hade
Andrea kunnat fixa olika saker ... men vad skulle hon ha gjort när
jag inte orkade annat än läsa? I Vancouver kunde hon och Isolde gå
ut och ha roligt och klara sig. Men ingen av dem talar franska. Jag
har inte samvete att be henne.
Men
det finns ju annat också.
Jag
slirar inte. Inte än och inte så mycket. Men här på skrivbordet
ligger sådant jag inte förmått reda ut. Ser att jag på VISA fått
betala två resor till SJ samma dag 1 760 styck. Men det var
naturligtvis bara en. Deras system hakade upp sig. De bad om ursäkt
och bad mig makulera den ena biljetten. Men de debiterade mig för
två. Har ingen biljett kvar. Den ena gick till arrangörerna (och de
har betalat) den andra bad SJ i telefon mig slänga. Skall nu kämpa
genom SJ:s byråkrati. Orkar inte.
Den
andra likadan. Telia satte indrivning på mig för en räkning de
adresserat till Björkviken och som de på telefon två gånger bett
mig riva då jag längesedan skriftligen hade begärt den telefonen
stängd vilket de inte gjort trots att de skriftligen bekräftat. Jag
har papperen kvar. Men Telia är än konstigare ändå. Telia meddelar i ett
av breven att jag inte har något mailkonto (myrdal@myrdal.pp.se
) kvar. Men jag har ju. Att nu skriva allt detta i brev till Telia
och be om förtydligande och utredning – och pengar åter. Måste
göra. Har inte gjort.
Och
de räkningar min revisor måste ha om en vecka? Jag har ingenting
gjort. Drivorna växer.
Parisresan
där jag tillbringade den mesta tiden i säng (även om jag vet att
jag verkade helt tydlig och arbetande inför Nils och hovmästaren på
Brasserie Bofinger) gjorde att jag inser att jag på ett sätt nog är
slut. Inte har sjukgymnastiken hjälpt! (Väl inte stjälpt heller.)
Jag kan fortfarande sitta skrivande.
Har
just fått första sammanställningen av ”På tvärs”, höstboken.
Skall gå igenom. Men det är som om just krafterna tar slut vid
varje ansträngning en minsta milimeter förbi och allt är paff
piff.
Kommer
nog aldrig mer ens till Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar