Världsbilden i det politiska kaleidoskopet.

Till jubileumsboken "Svenska Orientsällskapet 90 år", 2012.

Det finns inte en enad världsbild. Blicka in i kalejdoskopet och vrid tuben!

Jag börjar med denna bild. Den återger förstasidan (i väst skulle man säga sista sidan!) av den officiella japanska bildtidningen Shashin shūhō (Fotografisk veckotidning) "Redigerad av Informationsbyrån", nr 309, 16 februari 1944. "pris 10 sen". Den visar Netaji (den respekterade ledaren) Subhas Chandra Bose på västra stranden av huvudön i Andamanerna och Nicobarerna skådande mot det av britterna behärskade Indien. Uniformen han bär hör till Azad hind Fauj, den indiska nationalarmén som lyder under den Arzi Hukumayt-e-Azad Hind – det fria Indiens provisoriska regering – vilken han i kamp mot det brittiska imperiet leder. Den 29 december 1943 övertog hans regering officiellt styret över Andamanerna och Nicobarerna från de japanska ockupanterna, hissade den indiska trikoloren (Kongresspartiets flagga) och döpte om ögruppen till Shaheed (Martyr) och Swaraj (Frihet).

Denna tidning, en japansk Signal eller Life, låg i en av de mappar jag tagit fram när jag arbetade med katalogtext till Östasiatiska museets utställning våren 2011: "Maktens bilder - japanska träsnitt som propaganda". Den utställningen grundas på den samling min framlidna hustru Gun Kessle och jag donerat till museet av aktualitetsträsnitt, politiska alltså, från Meiji-perioden, i synnerhet från det sino-japanska kriget 1894. Däribland Kobayashi Kiyochikas (1847–1915) märkliga karikatyrserie "Leve Japan, hundra samlade skratt".

Denna donation/utställning var en av en rad sådana donationer av populärgrafik från olika avgörande skeden vi under senare decennier gjort till olika institutioner. Vår avsikt har varit att så bidra till att publikt klarlägga de i dåtiden bestämmande tankarna. Ty som John Grand-Carteret skrev i förordet till sitt grundläggande verk om karikatyren i Tyskland, Österrike och Schweiz år 1885: "Det som upptar tecknarnas sinne gör det möjligt att lära känna den härskande tanke vilken leder massornas öde".

Jag ser på denna den japanska propagandans tidningssida från andra världskriget och vet samtidigt att Subhas Chandra Bose nu hänger som porträtt på hedersplats i Indiens parlament, att han står staty i olika indiska städer (från Jaipur kan marmorstatyer av honom skeppas runtöver Indien att ha som patriotisk trädgårdsdekor) och att det internationella flygfältet i Calcutta nu heter "Netaji Subhash Chandra Bose International Airport". Jag vet också att inte bara det officiella Indien utan även naxaliterna i det röda bältet ser honom - liksom de ser Bhagat Singh, hängd av britterna i Lahore som terrorist 23 mars 1931– som en av de stora patrioterna under frihetskampen.

Men jag minns hur jag, en politiskt aktiv vänsteraktivistisk sextonåring då – i det pågående andra världskrigets neutrala Stockholm – såg på Subhas Chandra Bose när Shashin shūhō trycktes i februari 1944. Inte riktigt uppfattade jag honom som en indisk Quisling eller Doriot utan snarare som en anpasslig politiker som av taktiska skäl gått över till andra sidan. Alltså ungefär som jag då uppfattade en Wang Jingwei som gått från vad som sades varit Kuomintangs vänstersida till japanerna och ledde den "Kinesiska republikens" lydregering i Nanking.

Att jag överhuvuddtaget kände till Wang Jingwei berodde på att jag gått Junior High School i Lincoln School of Teachers College i New York som fram till dess den lades ned 1940, var en märkligt progressiv experimentskola – som det då hette – med elever såväl från den högsta penningaristokratin som från New Yorks intellektuella och politiska vänster. (En lärare fick mig att läsa New Masses, en annan Model Craftsman.) Nu inser jag att det var en elitskola i dubbel mening. Där läste vi i klassen var vecka Current Events om världspolitik. Bland annat om Japans krig. Läste och diskuterade sedan under ledning av läraren. Min klasskamrat Nelson bodde granne med mig på Riverside Drive. Han hade vuxit upp i Kina och talade mycket om detta. En dag på vårvintern 1940 när vi gick hem från skolan talade han upprört över att Wang Jingwei gått till japanerna:

– Vi hade hoppats så mycket av honom, sade han.

Med vi måste han menat sin far som varit något officiellt (diplomat, militär, professor, missionär) från Förenta staterna i Kina.

Wang Jingweis regering i det av Japan ockuperade Kina hade när bilden till omslaget togs diplomatiska relationer med Subhas Chandra Boses regering. När Wang Jingwei dog i november 1944 begravdes han med stor ståt. Dock efter Japans kapitulation grävdes hans kropp upp och brändes skymfligt på order av Nankingregeringen. Även i Yan'an ansågs detta rätt. I Kina – också i Taiwan – är namnet Wang Jingwei ännu skambelagt, liktydigt med förrädare.

Men Subhas Chandra Bose som samarbetade med de japanska militaristerna mot den imperialism som härskade över hans hemland är - liksom andra politiker i området vilka gjorde på liknande sätt såsom Aung San i Burma och Sukarno i Indonesien - alla nu nationella hjältar.

Det finns inte ens en asiatisk bild.

Detta bör redas ut.

Något visste jag alltså även då om Asien, jag läste ju allt jag kom över, men när jag under kriget återförts till Sverige och skulle gå i Högre Allmänna Läroverket i Bromma hamnade jag i stora tomheten, där fanns ingen jag kunde tala med om sådant. Mina föräldrar hade återvänt till Förenta staterna på några år. Någonstans uppe i universitet och på UD fanns säkert kunskap men på min äppelviksnivå i ett Sverige omgivet av tyska – och med dem allierade finländska – trupper var det brist på annan information om Indien än den filtrerade.

Eller, rättare sagt, det fanns några som då verkligen informerade om Gandhi och Nehru och kongresspartiet och gav stort utrymme åt sådant som "Quit India"-kampanjen och den av brittiska militärpolitiska skäl genomförda hungersnöden i Bengalen som skördade 3000000 offer

(exakta antalet offer för detta brott kan diskuteras på samma sätt som det exakta antalet offer för det stora nazistiska folkmordet i Europa). Det var kretsarna kring den mer eller mindre officiellt tyskvänliga pressen och den i våra ögon då klart nazistiska Dagsposten. Det var också från den tyska legationen som det då – liksom under första världskriget – spreds informationsmaterial om den indiska frihetskampen. (Detta, som det brittiska, sovjetiska och andra ambassadmaterialet fortsatte man att skicka till Nyängsvägen 155 hela kriget igenom. Men mest var det bara jag som läste – och sparade – det.)

Den som nu går igenom krigsårgångarna av en officiell och liberalt västvänlig svensk kvalitetstidskrift som Nu. Världshändelserna inför världsopinionen upptäcker att underkontinenten i princip är ett nyhetstomrum. Fast i augusti 1942 (nr 33, sid. 6) trycks en artikel om Gandhi och Quit India. Rubriken är: "Från fakir till quisling". I texten ges en förklaring till Gandhis krav som är typisk för dåtida ickenazistisk svensk opinion: "[…] en utveckling från fakir till quisling, måhända sammanhängande med den tilltagande seniliteten hos det sjuttiotreåriga helgonet […]". Om Subhas Chandra Bose hittar jag i Nu blott ett omnämnande: "[…] den till Japan avvikne indiske quislingen nummer ett Subhas Chandra Bose" (nr 30, 21 juli 1944, sid. 6).

   
Men denna o-bild av Indien var inte unik. Så var det då också utanför Sverige på hela – den ockuperade – europeiska kontinenten. Det jag kan finna om Indien i dess dåtida officiella press är färgat av det utrikespolitiskt bestämda rikstyska synsättet. Såvitt jag har kunnat se fanns i den illegala pressen heller i det närmaste ingenting om Indien. Inte undra på alltså att jag 1944 blott såg Subhas Chandra Bose som en överlöpare till japanerna. Annan och mer komplicerad information hade jag inte.

  
Fast den komplikationen fanns och utan att jag var medveten om det kom jag i kontakt med den när det ringde på dörren till vår villa Nyängsvägen 155 i Äppelviken. Jag stod där för att vara redo att utan vittnen släppa in en tysk diplomat som min far kände sedan 1939 och som – sade han mig för att förklara varför vi skulle ta mot en tysk – var Hitlermotståndare. Den jag då den 23 juni 1944 släppte in var den tyske diplomaten Adam von Trott zu Solz.  Han hade varit i Stockholm ett par dagar bl.a. i kontakt med Sverker Åström och Willy Brandt.

   
Nu ville han också av min far, Gunnar Myrdal, ha hjälp med kontakter till representanter för de allierade inför ett planerat attentat mot Hitler och en ny fredsinriktad regering där han, von Trott zu Solz, som utrikesminister skulle vara ansvarig för förhandlingarna med de allierade. Samtalet varade i tre timmar. Lite ovillig var Gunnar men han lovade sedan att ta kontakt med OSS representant i Stockholm John Scott och den underrättelseansvarige Boris Nikolajevitch Jarzow på Sovjetambassaden. Han ansåg sig kunna gå i god för att Adam von Trott zu Solz inte var nazi-agent. Men de allierade ville inte ha med honom – eller attentatet – att göra.

   
Detta berättade min far dock för mig först när attentatet misslyckats och von Trott zu Solz hängts. John Scott ("Vad gör Ryssland bortom Ural?") kände jag dock. Han hade till politisk uppgift att hålla god kontakt med och rapportera om vänsterintellektuella som John Takman men även vänsterungdomar och bjöd också mig på lunch på Grand när jag var sjutton. Han bjöd på vitvin och diskuterade då med mig sådant som Magnitogorsk och trotskisterna i Frankrike och ville veta hur vi ungkommunister såg på framtiden – jag hade just talat på SKU:s kongress om arbetet bland läroverksungdomen i Sverige. Min far tyckte inte om detta. Han varnade mig för John Scott.

   
Nu är de för 20-juli attentatet hängda sedan länge hjältar i såväl Tyskland som officiellt för de forna så kallade allierade i väst. Det hålls ceremonier kring deras minne och barn får läsa om dem i skolan. Just därför är det nödvändigt att komma ihåg att 1944 var detta inte alls självklart på den allierade sidan. Inte bara i Moskva såg man gruppen som sill i kapprock; samma styrande grupp av hotfulla monopolister och militarister i ny förklädnad. Hur Förenta staterna såg på initiativet framgår av Förenta staternas minister i Stockholm nu avhemligade telegram nr 2309, Cos. no 103.919/6 - 2644, NA State Department Papers. För britterna var därtill just Adam von Trott zu Solz som representant för ett Hitlerfritt Tyskland ett direkt hot mot imperiet, ett att eliminera.

   
Britterna visste ju redan då när han ringde på dörren i Äppelviken att Adam von Trott zu Solz var den som för Riksregeringen handhade Subhas Chandra Bose och arbetade med honom för att långsiktigt bygga ut det väpnade indiska motståndet mot det brittiska imperiet. Nu vet jag inte bara detta som jag då faktiskt hade kunnat se i de tyska filmnyheterna och läsa om i den tyska pressen utan även det som MI6 tagit rätt på att han också hjälpt till för den äventyrliga resa då Subhas Chandra Bose med först en tysk och sedan en japansk u-båt fördes tvärs under ytan på det allierade världshavsväldet för att han skulle kunna utan hinder från tysk – delvis rasbetingad – byråkrati utveckla denna väpnade och självständiga kamp mot imperiet.

Jag tar ett annat exempel. Ett helt olämpligt.

Det tycks nu, av vad jag kan läsa i den officiella offentligheten och dess såväl akademiska som populära historieskrivning vara fastslaget att Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 skakade opinionen; särskilt då den till vänster. Men hur var det?

   
I och för sig minns jag hur jag som trettonåring grubblade över den. Bland annat för att jag både läst om München 1938 och förhandlingarna i Moskva sommaren 1939 och sedan hört en hel del om varför Per Albin så starkt motsatte sig en brittisk-fransk genommarsch för att stödja Finland vintern 1939/40 och därtill läst den dokumentsamling från i Paris erövrade dokument som det tyska utrikesministeriet skickat bland annat till min far hösten 1940. Jag var ju inte den ende. Också min farbror Gösta, socialdemokrat, luftskyddsman och lärare - resonerade sommaren 1941 på samma sätt utan att för den skull anses sovjetvän. Såvitt jag minns diskussionerna var det en rätt allmän uppfattning.

   
Uttryck det på annat sätt: Stalin hade varit dummare än tåget - och fått ett verkligt världskrig med Frankrike, Tyskland, Storbritannien och hela deras följen i allians mot sig – om han inte gjort upp med Tyskland – för tillfället om inte annat – när chansen bjöds. Nu blev det i vart fall illa nog som det blev.

   
När jag i vuxen ålder sedan kom till Indien insåg jag att den för många indiska patrioter skakande pakten var den mellan Churchill och Stalin.

Det behövs alltså bara att tuben vrids lite för att världsbilden förändras.

Jag kunde gå vidare just om Indien men jag går över till något personligt som inte är privat.

Min bok från 1960 om Afghanistan hette i första upplagan Kulturers korsväg. Det var omöjligt att uttala på svenska. (En översättning av något jag nog tänkt på tyska. Kreuzweg der Kulturen hette boken också i den tyska upplagan). De följande fyra svenska upplagorna har hetat Resa i Afghanistan. Viktigare för mig är att den var en positionsförändring. Kabul var jordens medelpunkt varifrån allt sågs. Centralperspektivet gav en då annan världsbild.

   
Den som ser i mina personuppgifter upptäcker att jag för något mer än femtio år sedan noterats som "utflyttad ur riket till Kabul i Afghanistan". Det orsakade vissa besvär när jag efter några år skulle tillbaka in i Sverige.

   
Men det var också ett principiellt ställningstagande. Jag var, och är, mot alla de imperialistiska – västliga som sovjetiska – erövringskrigen mot Afghanistan. Det oavsett Afghanistans inre politik och religion. Därtill oavsett om soldatesken är svensk eller rysk eller tysk eller amerikansk.

Vi kom till Herat sommaren 1958. När vi satt i hotellets trädgård kom en man mot oss. Han var klädd som afghan. Men han var tysk. Han litade på oss. Vi var ju västerlänningar. Han ville att vi skulle lämna en karta till tyska beskickningen i Kabul.

– Jag har kartlagt flygfälten i norr.

Vi vägrade till hans stora förvåning. När vi kom till Kabul såg jag på ett party fyllt med hjälpare Tarsi, som då var ansvarig för turistväsendet. Jag berättade mycket högt om tysken. Hjälparskocken ryggade när de hörde mig. Jag var i deras uppfattning en västerlänning som svek.  Men Tarsi bara sade:

– Ja, vi har tagit hand om honom.

Jag vet fortfarande inte om de fängslade, hängde, utvisade eller blott övervakade honom. Det var deras sak. Det var deras land.

   
Ställningstagandet innebar också att jag och Gun Kessle, unga och fattiga, kunde resa i landet. Vi litade helt på pashtunwali, den som är hövlig och obeväpnad kan tryggt färdas bland svartatältsnomader och upp genom otillgängliga bergsdalar. Vi kom från ett land vilket, som afghanerna sade "aldrig sökt erövra oss" och fick alla resetillstånd; till även Wakhan eller Nuristan. När några britter hörde att vi kommit ner från Kamdesh och själva ville få resetillstånd fick de blott svaret: "Sorry. All the bridges are down".

   
Jag tror att afghanerna överlever. Alla gör det inte. Vi vet hur det gått för de så kallade indianerna i nuvarande Förenta staterna. The Indian Removal Act av 28 maj 1830 blev början på ett folkmord där fattiga europeiska invandrare för egen vinnings skull – i frihetens namn – fördrev ursprungsbefolkningen. (Ännu på trettiotalet lekte vi barn i Olovslund "indianer och vita".) Men all historisk erfarenhet dessa senaste hundrasjuttio åren tyder på att till slut går det för ockupanterna så som Kipling en gång skrev:

"When you are left wounded on Afghanistan's plains and the women come out to cut up what remains, just roll to your rifle and blow out your brains and go to your God like a soldier."

Men visst kan slutet dröja.

Dock vrid tuben ännu ett varv och se in i 1944! Om jag i morgon vaknar som den jag är men befinner mig på ett kristet hostel i Delhi då på våren 1944 (och för enkelhets skull är indier, av utseendet att döma troligen en kristen angloindier) hur gör jag?

   
Jag vet faktiskt inte. Med all säkerhet vore jag inte INA. Men inte heller gjorde jag då som de indiska kommunister vilka visade sig oförmögna att som Mao Zedong i Kina ta självständig ställning utan till britterna angav aktivister i Quit India-rörelsen.

   
Detta kräver en förklaring av något ofta undanskymt: För att minska trycket på Sovjetunionen under den tyska offensiven 1942 ville Stalin genom Dimitrov och Komintern att Mao Zedong skulle beordra Åttonde routearmén att direkt angripa Kwangtungarmén, den starkaste japanska armén i Kina. Mao Zedong vägrade; det vore mot alla folkkrigets principer, ett militärt självmord. Men det indiska kommunistpartiet tolkade uttrycket folkens krig mot fascismen som om det brittiska och det indiska folket kämpade sida vid sida, det förklarade Bose en quisling och samarbetade med imperiets ämbetsmän.

   
Om jag i stället vaknat 1946 hade jag nog i alla fall oreserverat tagit ställning för de anklagade representanterna för INA, den indiska nationella armén i processen i Röda fortet. Och med entusiasm för de 20000 som gjorde myteri i den kungliga indiska flottan.

Men hur skall jag veta? Historien kan förklaras, men är oåterkallelig.