Vissa dagar när regnmolnen går lågt över taken dryper också nedstämdheten över mig. Inte oro. Sitter framför datorn. Men tittar på äldre texter och brev; känner missmod. Skäms gör jag väl inte även om mycket varit turbulent. Men just missmod.
I dag borde jag åtminstone skrivit de längre brev till de indiska vännerna jag tänkt ut sedan ett par dagar. Att publicera. Frontier eller Economic and Political Weekly. Men det blir inte till.
Nya räkningar. Telia kommer jag att få fortsätta betala fram till våren 2013. Och Östra Björkviken? Räkningar. Undrar om det blir sålt. Förlust blir det. Hur stor? Banken kommer att tvingas till att ge mig nytt lån för att täcka huslånet. De vet att de bara skulle förlora på att sätta mig i konkurs. Men ge kredit till en över åttiofem?
Så mycket att skriva och att skriva ut. Så många goda texter som bara behöver putsas lite för att kunna spridas. Men spridas hur?
Detta är nog första gången jag verkligen upplever hur åldern flämtar mig mot nacken. Döden bekymrar mig inte. Har alltid vetat att livet är ett kort blänk av medvetenhet mellan intet och intet. Men mycket jag ser framför mig som nödvändigt att göra kommer att förbli ofärdigt även om jag får tio år till av arbete. Vilket jag inte får.
I det privata har jag ju faktiskt inte mycket att glädjas åt när jag vänder mig om. Egentligen undrar det mig att jag inte förträngt det hela. En privat kedja av misslyckanden och havererade förhållanden i länk på länk ända in i nuet Jag ser hur obehagen sticker upp ur åren bakom mig som en gång då i ungdomen såriga vårtor på händerna.
Men det trodde jag jag visste jag redan då för sjuttio år sedan. Vad var det jag reciterade för Lindmarker på tysktimmen?
Der Liebe pflegte ich achtlos und die Natur sah ich ohne Geduld. So verging meine Zeit die auf Erden mir gegeben war.
Han var min klassföreståndare och blev arg. Lika arg som när jag då 1942 stod upp i klassen och började deklamera: In dem Tal dort am Rio Jarama schlugen wir unsre blutigste Schlacht. Doch wir haben, auf Tod und Verderben die Faschisten zum Stehen gebracht.
Jag fick anmärkning igen naturligtvis och han körde mig i tyska också det året. Vilket jag sket i då jag i alla fall beslutat lämna allt vad svensk skola hette.
Fast visst, jag deklamerade: die Straßen führten in den Sumpf zu meiner Zeit. Utan att kunna se de sjuttio år vilka då låg framför mig.
Inte meningsfullt att skriva om nu. Publiken finns inte. Tyska språket kan man inte i Sverige längre och de som kan läser knappast Brecht och fan vet om de har Internationella brigadens sånger i minnet. Allt i vår dåtid är nu för dem försvunnet. Obegripligt. Plötsligt hör jag i dået Lale Andersen sjunga: Es geht alles vorüber, es geht alles vorbei,auf jeden Dezember folgt wieder ein Mai. Es geht alles vorüber, es geht alles vorbei.
Att jag - och för den delen också Dag och Sten och Lasse - då hörde henne sjunga detta som ett uppmuntrande tecken på att tyskarna ville ut ur kriget blir dem i dag svårt att förstå. De kanske hört hennes tidigare insjungna Lilli Marleen dock - men troligen den version Marlene Dietrich sjöng in ty sången blev ju populär över alla (väst)fronter och är så än i dag.
Kanske borde jag skriva om det. Men vet inte. Når jag inte fram med orden känslomässigt tjänar det inget till litterärt. Då får jag skriva det teoretiskt. Vilket de heller inte begriper.
Halvsol.
Bloggandet måste ha fått dig att slappna av eller nått. Så här bra har du inte skrivit i tidningar på flera år, tycker jag. Tre mycket starka texter.
SvaraRaderaTack för ännu en insiktsfull text. Min farsa, för övrigt snart 86 år, lyssnar också gärna på Lale Andersen (på cd). Ni tillhör ju samma generation, som växte upp med tyskan i skolan som andraspråk. Visst bör man känna oro för att de efterkommande generationerna i Sverige inte längre har samma kunskap om det tyska språket (eller andra främmande språk, förutom engelskan). Generellt sett verkar ju även läskunnandet bland ungdomar minska i Sverige, ifall man ska sätta sin tilltro till bland annat färsk statistik från EU. Det är väl ett mått på förslappningen inom arbetarrörelsen att detta inte uppmärksammas mer. Förlorarna är ju andra-generationens invandrare (vars föräldrar oftast inte heller behärskar svenska språket) och de som växer upp i familjer utan bildningstraditioner.
SvaraRaderaTack för lärorika och starka texter! Tack för bloggen!
SvaraRaderaJan! Håller med Pierre, det här är bra. Det spelar ingen roll om det så bara är några år kvar - det blir en fin final om du fortsätter i den här stilen.
SvaraRaderaOch givetvis ska du skicka texterna till de indiska kamraterna, putsa på lite och sänd iväg. Vadå var publicera? Publicera det på bloggen. På Runeberg och archive.org. Förklara det vara "copyleft" och "creative commons dela lika", och de som har intresse av och är intresserade kan låta trycka och sprida dina ord.
Som Sigge säger; publicera på bloggen. Folk läser bloggar. Vi andra länkar vidare och sprider information om bloggen. MVH Janne Bjernfeldt
SvaraRadera