Rörande omöjlighet att vinkla journalister rätt

Har återigen haft journalistintervjuer som envetet velat tala om för mig att jag inte såg och beskrev något folkmord i Kamuchea 1978. De återkommer gång på gång till att jag "försvarar Pol Pot" och "inte tar avstånd från folkmord".  Detta är intressant.  Ty jag märker att de inte lyssnar, inte ens reagerar,  på vad jag säger.  Det blir inget samtal. Än mindre en intervju. De blott upprepar - med samma ord gång på gång - den fråga de tydligen förelagts att framföra till mig.

Alltså!

Vi var inte så få som reste i Demokratiska Kampuchea och rapporterade. Vi hade alls inte  en och samma världsuppfattning.  Vi var diplomater, delegationer från vänskapsorganisationer" i olika länder, journalister såväl från jugoslavisk tv som från stora tidningar i Förenta staterna (vilka tidigare skrivit kritiskt om "röda khmerer"). Lägg nu dessa rapporter bredvid varandra och jämför. I princip  beskriver de alla detsamma. Fakta är desamma. Uppbygget, planerna,  vattenregleringsprojekten.

Mycket av det som beskrevs tillhör också sådant som nu förnekas. Skolor til exempel. Den svenska delegationen tog även med sig de nya skolböckerna hem, de skulle ges till Kungliga Biblioteket vilket jag hoppas har skett. Tonläge och värderingar skiljer naturligtvis. Några bland oss hade en positiv grunduppfattning, jag till exempel, vilket naturligtvis präglade rapporteringen men det faktiska innehållet i rapporterna är likartat då vi reste i samma land i samma tid. Ingen av oss hade heller iakttagit massmord. Vilket inte är något bevis på att de inte förekommit.

Men naturligtvis ställde jag i intervjun frågan om terror direkt till Pol Pot. Det publicerades.

I den svenska delegationen var jag faktiskt rätt ensam om att förutsätta att det förekommit och säkert förekom mycket dödligt våld som i alla liknande rörelser. Jag beskrev därför också i min första tryckta text  samhället som ett "rättfärdighetens rike". Där begick jag misstaget tro att läsarna skulle förstå att ordvalet syftade till millenarism. Jag borde mycket tydligare skrivit om sambandet mellan Demokratiska Kampuchrea och Mau Mau i Kenya, Taiping i Kina  och bondekrigen i Europa.  Vilka alla både var blodiga och i sin tid och sina sociala sammanhang föredömliga.

Men de stora ekonomiska utvecklingsplanerna i Demokratiska Kampuchea var mig framtidsbådande - rörelsen var varken teknikfientlig eller bakåtsträvande (vilket också framgick av deras nationalvapen). Till skillnad från de flesta andra besökarna såg - och ser - jag även politiken att avfolka Phnom Penh som riktig både i den konkreta situationen (den från Förenta staterna planerade svältkatastrofen - "det växer inget ris på gatorna" som Gun Kessle sade) och långsiktigt. Jag hade en utförlig diskussion med en av våra följeslagare om vad Gramsci skrivit om städernas roll i det romerska imperiet. (Då dit samlades allt som plundrades från landsbygden strömmade folk dit under svältkatastrofer.) Den pågående metropoliseringen i Tredje världen - och hos oss - är av utsugning och oljeberoende förorsakade cancersvulster vilka om de får fortgå och utvecklas hotar mänskligheten med sammanbrott och undergång. Där, anser jag, hade - till skillnad från den dåvarande kinesiska ledningen efter Mao Zedongs död - Pol Pot och de andra ledarna för Demokratiska Kampuchea rätt. Situationen för Kambodjas folk  i dag visar , menar jag, att det var en katastrof för Kampucheas folk att Demokratiska Kampuchea störtades av de vietnamesiska trupperna.

Att det är nödvändigt ordentligt undersöka, diskutera och ta ställning till de katastrofer folket i Kambodja/Kampuchea drabbats av har jag många gånger sagt och skrivit. Det konservativa Svenska Dagbladet hade beställt och finansierat min resa till guerrillaområdet i västra Kampuchea hösten 1979 efter Vietnams invasion. Tidningen var därför sedan beredd att finansiellt stå för en min resa till det vietnamesiskbehärskade Kambodja i avsikt att jag skulle besöka alla ställen jag varit i 1967 och 1978 och höra allt vad man från den vietnamesiskt tillsatta regimen nu ville berätta och visa och sedan lägga fram vad jag hört och sett för Ieng Sary, Ieng Tirtith och Khieu Samphan och begära deras ställningstagande.  Detta anser jag fortfarande skulle varit det korrekta. Men Vietnam vägrade helt Svenska Dagbladet ett visum till Jan Myrdal.

Jag har påpekat att det är nödvändigt verkligen undersöka det lidandet som folken i Kambodja/Kampuchea (såväl khmerer som minoriteter) utsatts för under perioden från det Förenta staternas luftkrig inleddes 1967 till dess de vietnamesiska trupperna drog sig ur. Söka fastställa antalet offer under hela denna tid och  hur de bragts om livet och fastställa vilka som bär ansvaret för detta. Märk att detta inte enbart gäller de ansvariga i Washington utan även naturligtvis de i Demokratiska Kampuchea. Men den nuvarande FN-stödda rättegången är vad som med en amerikanism kallas ett kangaroo court. Då Förenta staterna finansierat undersökningarna har de inte fått gälla perioden före 1975 och på grund av hänsyn till Vietnam inte heller för perioden mellan 1979 och 1989.

Men jag var beredd att resa dit för att vittna. Dock Iengh Tirith skrev mig att visserligen "is a friend in need a friend indeed" men som situationen är i Kambodja  kunde jag egentligen ingenting göra och jag löpte stor risk att råka illa ut, bli ihjälslagen.  Också försvarsadvokaterna avrådde. Då jag ingenting kunde vittna om annat än mina personliga iakttagelser att jag ingenting brottsligt sett kunde jag på sin höjd bara bli ett sorts  allmänt "character witness" om Iengh Tirith och Khieu Samphan. Vilket inte var av större betydelse.

Detta jag nu skrivit har jag sagt många gånger till olika - och många gånger i följd till samma - intervjuare utan att det vare sig noterats eller påverkat vad som tillskrivits mig.