DEN ANDRA AV TVÅ NATIONALDAGSTEXTER

Det här sade jag i Falun för tolv år sedan. Tyvärr har jag ingen bild. Men jag var klädd i den Gustafsdräkt jag har rätt till.

Men här fick jag bilden! På nätet från Håkan Engvall. Tack. Där bakom sitter Gun Kessle!
 
Håkan wrote: "På bild 1 samtalar han med P-O Tellander, en av de ansvariga för Maratonfesten mot EU som Nej till EU i Dalarna arrangerade."

Och här skickade han den andra bildeen!

För nationen och kulturen

Tal i Falun 01-05-21 vid anti-EU-manifestationerna i samband med kulturministermötet. 

Jag skall tala om nationen. Det finns en avgörande skillnad mellan det folkliga kravet på vänskap och solidaritet mellan folken och den uppifrån påbjudna och styrda övernationaliteten.

Detta gör jag på förekommen anledning som det heter; nu dessa dagar har kulturbyråkrater samlats här i Falun. De samtalar och samäter och samplanlägger. Men de gör det inte bara som överhet och byråkrati i allmänhet utan som företrädare för den Europeiska Unionen. Den kultur de representerar och den styrning de söker införa är inte vår; den är det dåtida Nya Europas av år 1941.

Att jag bär folkdräkt är passande ty detta är ett allvarligt möte och dräkten är högtidsdräkt. Men en av annan karaktär än de andra två; överhetens frack och officerarnas paraduniform. Jag kan gott bära den. Min gravrätt har jag på Gustafs kyrkogård. Där torde jag grävas ned inom något tiotal år åtminstone. Och liksom jag en gång valde att tala radiosvenska för att kunna förstås av alla svenskar oavsett hemort och oavsett ursprung bär jag folkdräkt vid högtidsdagar. Nationen och dess symboler är viktiga. Jag minns nämligen hur de äldre resonerade för snart sjuttio år sedan när det gällde flaggan på Första maj:

Vi får inte låta reaktionen och nassarna ta över flaggan och nationen. Det finns – också inom EU-motståndet — bland självutnämnda radikaler i Sverige en rädsla för flaggan och nationen. Det är ett tyskt inflytande. Där förmådde Weimartidens demokrater inte ta klar ställning. De flummade och lät Hitler ta över inte bara folklighet (försök säga ordet på tyska!) och folkrörelse och folkmusik och folkdans och folkdräkt. Demokraternas oförmåga hörde samman med det tyska folkets nederlag 1848 och 1914. Den bidrog till det tyska folkets hjälplöshet inför Hitler och den tragedi för alla kringliggande folk detta utlöste. Den tyska nationella oförmågan bidrar än i dag till det oss alla hotfulla tyska politiska eländet. Vi bör se detta tyska inflytande för vad det är och inte som radikalism.

När det gäller nationen bör de svenskar som vill vara radikala i stället lära av den starka norska målrörelsen. Dess ungdomsrörelse är nationell. Den går klädd i bunad, är norsk och tar tydlig ställning för samernas rätt och de norska muslimernas rätt till sina moskéer. Den är folklig alltså.

Den nationella tillhörigheten är inte en fråga om ras — vad nu det är - och inte om gener. Vem kan för övrigt med säkerhet uttala sig om sin härstamning några generationer tillbaka?

Men nationer existerar. De är historiskt betingade gemenskaper av särskilt slag. De är inga hjärnspöken. Det är bara att lämna landet och resa ut. Frankrike finns, Spanien finns. England finns, Irland gjorde sig fritt under förra århundradet men har funnits som nation lika länge som vi, Skottland finns som nation och kämpar för sin suveränitet. Och så vidare. Men inte nog med att nationerna existerar och att nationsbildningen inte heller i vår världsdel är ett avslutat kapitel, nationernas historiska roll är långt ifrån avslutad. De utgör ännu under överskådlig historisk tid själva den ram inom vilken ett folkstyre kan utvecklas.

Regeringsformen av år 1809 uttryckte det föredömligt klart: ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av Riksens Ständer allena vid allmän riksdag.” Konflikten mellan herrar och folk — herremakt eller folkvälde — har präglat hela vår historia. Just nu har herrarna topside, marknadens män eller överklassen och dess politiska tjänstfolk — hur man nu vill beskriva dem — lyckats kapa åt sig större makt. Begränsat möjligheten för folket att — genom valda ombud — sig själv beskatta och sköta sin egen finanspolitik.

Vi vet vad som händer med det vi kallat alliansfrihet. Vi vet vad som håller på att hända med det nationella försvar vi sedan början på trettiotalet haft en nästan fullständig nationell enighet kring – det trots att militärledningen periodvis konspirerat med främmande makt. Nu skall officerare och manskap bli legoknektar i främmande intressens tjänst. Och våra folkvalda skall inte längre ens formellt bestämma över krig och fred; det skall regeringen göra på order från EU. Så är det och vi alla vet det. Men hela vårt nuvarande topside med politiskt korrekta ministrar, partiledare, statssekreterare och ledarskribenter i spetsen talar och skriver mörkt. De låtsas som om nationen antingen redan har upphört eller är en gammal skamlig vanlighet som bör skyfflas undan fortast möjligt. 

De trollar med truten och söker framställa det som om nationen — Sverige — är rasism, chauvinism och folkfiendskap. Det är inte att undra på att de gör så. Av rent individuellt egoistiska skäl tillhör för dem den svenska nationen det som historiskt redan bör vara passerat. Hur skall de annars göra rätt för de pengar de betalas med? Deras väg upp till Eurocratien och deras ökande tillgång till dess sportler kräver nationens upphörande.

Det tyska eländet är inte tillvaron av tysk nation utan att den tyska nationstillblivelsen ständigt aborterats och de olika tyska rikena gång på gång fötts fram som historiska missfoster. Res till östra Tyskland och iaktta hur den nya nationella enheten än en gång vanskapats. Vi kan inte lösa det tyska problemet utifrån. Det måste det tyska folket göra. Men vi måste sträva efter att det tyska militärekonomiska komplexets inflytande över oss begränsas. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Gå till biblioteken. Läs Reichswirtschaftsminister Funks program för det nya Europa från sommaren 1940. Gå till de tyska dokumenten från den tiden. Mening för mening, ja ord för ord fullföljer EU Tredje Rikets program från dessa år. EU gör det till och med i hymlandet och hycklandet om omsorg om de små folkens intresse. Subsidiaritetsprincipen är av 1941! Och då som nu är det samma marknadskrafter i vårt land vilka strävar efter att flytta in oss i det vilket då som nu kallas ”Det Europeiska Huset”.

Ja, den övernationella överhetsstat som topside också i Sverige för sin egen goda försörjning söker upprätta är inte av särskilt nytt slag även om de talar om sin IT-modernitet och sin den nya teknikens samhälle. Den övernationella överhetsstaten har sina anor i Napoleons Kontinentalsystem, Heliga Alliansen, Centralmakternas strävan till Mitteleuropa under första världskriget och det Tredje Rikets Neuropa under andra världskriget. Men det blir ingen stabil statsbildning hur överstatlig den än är. När jag år 1965 reste i dåvarande sovjetiska Centralasien var det riket kallat Sovjetunionen mäktigt men jag kunde iaktta hur det nationella förtrycket och bristen på folkstyre skapade hat och motsättningar och undergrävde ekonomin. Om detta skrev jag. Den dåtida Sovjetunionen hade slagit in på samma väg som Europeiska unionen nu.

Ideologiskt talades det då om ”sovjetnationalitet” som i EU nu om ”europeisk identitet”. Från olika alltmer rättslösa folk kunde individer då klättra upp i den styrande nomenklaturan som man nu kan i den styrande Eurocratien. Vilka följder fick detta? Denna uppifrån påbjudna övernationalitet förde till den mest rasande nationella chauvinism. Av den officiella påbjudna enigheten blev det inbördes folkhat vi nu kan iaktta. Sådan falsk enhet uppifrån som i Brezjnevs Sovjetunion och dagens EU slutar i katastrof.

Något fredsprojekt är EU inte och dess krig på Balkan har sin historia. Jugoslavien hade problem. Men det var Förbundsrepubliken Tysklands underrättelsetjänst som arbetade samman med kroatiska terrorister för att spränga staten; det var Förbundsrepubliken som i eget ekonomiskt intresse i enlighet med Tysklands klassiska Drang nach Osten — drog EU med sig i det diplomatiska spelet. Nu siktar samma krafter mot Kaukasus och dess olja. Bland de politiker och statsmän som detta ordförandehalvår gästat Sverige finns inte bara gamla Francovänner och allmänt korrupta ministrar utan också personer vilka för sina gärningar uppenbart borde stå inför rätta som krigsförbrytare — sådana som Javier Solana, för att bara ta ett exempel.

Nå, i Sverige kan jag ännu skriva att en Solana bör ställas inför rätta och att en sådan som den tyske utrikesministern Joshika Fischer skulle jag aldrig ta i hand och aldrig släppa in som gäst i mitt hus. Han är själva urtypen för den föraktlige politikern; den som klättrar sig upp som fredsvän och demonstrant för att så utnyttja sin officiella övertygelse till att skaffa sig en välbetald post som krigförande utrikesminister. Ett politiskt as alltså. Men redan tvingas socialdemokratin att ändra sitt program då de gamla programmen blivit författningsfientliga. Redan diskuteras i EU hur en från Tyskland inspirerade lagstiftning skall kunna skydda denna europeiska överstatlighet genom att bestraffa såväl mot EU riktad författningsfientlighet som mot EU och dess institutioner riktad Staatsverleumdung och EU:s tjänstemän skall få tyskt ämbetsskydd. Fy fan! Då blir det en plikt för anständiga skribenter att ställas inför rätta.

Men kulturen då?

Den frågan är lätt att besvara. EU söker utnyttja kulturen och det stora arvet. Man gör det på exakt samma sätt som Tredje Riket. Beställ fram de stora praktskrifterna från dåtiden; de där Tredje riket i ord och bild förklarar: ”Europas dyrbara arv. De kulturella förbindelser vilka sedan århundraden binder samman Europas stater. Varje kontinentens folk har med sitt eget andliga skapande bidragit till den stora kulturgemenskapen: endast så kunde det mångfald skapas vilken ger den europeiska kulturen dess kraft,” hette det 1942 i ”Illustrirte Zeitung” och på dess omslag till det maffiga specialnummret ”Der europäische Mensch” från 1944 rider Europa på tjuren.

Nu hollywoodiseras nazismen. Som om den enbart bestod av piskor och stövlar. Den var betydligt farligare än så. Det vet vi som var med och minns de sinnevärldsliga nazisterna. Det är därför viktigt att gå till biblioteken och se hur vackert den tidens folkmördande europeiska nyordning presenterade sin ideologi. Ty då ser man tydligt var den Europeiska Unionen har sina rötter.

Nu som då söker också den inom nyordningen styrande byråkratin använda ekonomiska påtryckningar för att skaffa sig ideologisk legitimitet. Såväl folket som makten behöver alltid konst och kultur. Folken för att nå medvetande. Makten för att styra. Det finns utmärkta redovisningar för det ockupationstida kulturarbetet i Frankrike. Läs dem! Också EU:s byråkrater vet att den som betalar kusken bestämmer färden. Peter Curman har ordentligt visat hur EU:s kulturbyråkrati arbetar för att inordna kulturen och kulturarbetarna i sitt ekonomiskt/militära maktkomplex. Ja, EU söker använda kulturen som instrument mot såväl det egna inre motståndet som mot världen utanför den europeiska fästningen. EU söker korrumpera konstnärer och författare.

Lika väl som det nu blir nödvändigt att säga att den svenske officer som — om förslaget att svenskt manskap skall kunna skickas ut i den nya EU-armén — accepterar att stå kvar i krigsmakten och därmed kunna beordras ut som legoknekt har gjort sig ärelös och blivit föraktlig; lika väl blir det nödvändigt att säga att de konstnärer, författare, skådespelare som nu deltar i EU:s projekt gör sig skamliga som Olaf Gulbransson och Knut Hamsun för att bara ta ett par dåtida namn. Sverige ut ur EU!

Nej till EMU!