:
EN DELVIS
RESERAPPORT
Kom i natt
hem från Storbritannien. Hade varit i Brighton tre dagar. Fyra med
resedag. Jag var där för att tala solidaritetsrörelse och
solidaritetsarbete för ”Stop the War” och situationen i Indien;
bakgrunden till och utvecklingen av det verkliga inbördeskrig som
pågår för ”Indian Workers association”. Därtill se lite av
hur arbetet är för kamraterna i ett invandrartätt område i
Storbritannien.
Jag bodde
hemma hos ett pakistanskt pensionärspar från ”Indian Workers
Association” samman med en punjabikamrat därifrån jag mött i
Punjab – och bott hos i London. Han hade kommit upp från London
med en kappsäck böcker (bland annat min bok på olika språk) åt
lokalavdelningen.
Till ”Stop
the War”-mötet fanns en inledare från Kashmir, en från Palestina
och jag. Grunden för mötet var rätten till självständighet. Jag
skulle tala om erfarenheter från solidaritetsarbete detta senaste
sekel och de principiella frågorna. Det hölls i ett islamiskt
center, en moské. Det var ju för ”Stop the war” ytterligt svårt
att finna lokal. Man påpekade i förväg för mig att det skulle
finnas polisagenter i publiken som noterade vad som sades. Det var
väl lite över hundra deltagare. Flertalet var muslimer i
traditionell klädsel. Mötet gjorde också avbrott för att de
troende skulle kunna få tillfälle att be. Men mötet var som sådant
inte religiöst. Vilket framgick såväl av bokbordens utbud (med
också min bok på engelska och punjabi) som diskussionerna.
Det
rapporterades bland annat konkret om bojkottarbetet mot företag som
sålde produkter från de ockuperade områdena i Palestina och om
förberedelserna för den lastbilskonvoj som landvägen skulle söka
ta sig till det ockuperade Kashmir. (Pakistans roll diskuterades
under mötet. De flesta talare hävdade att Pakistan nu erkände
Kashmirs rätt till självständighet vilket Indien inte gjorde. På
den karta som delades ut visades Aksai Chin som en av Kina ockuperad
del av Kashmir.) Efter mötet bjöd moskén på en traditionell
måltid, enkel och god. Aktivister hade stått för inköp och
matlagning.
Söndagens
möte hölls i en liten lokal i anslutning till en sikhisk
organisation. Inte en gurdwara men näst intill där ”Indian
Workers Association” hade ett rum. Typiskt är att där fanns
mycket litteratur och material om Ghadar-partiet och dess martyrer.
Därmed också om – och hyllning till - den ghadarmedlem som nu är
känd i Punjab och hela Sydasien och bland dess diaspora som
”Shaheed-i-Azam (den store
martyren) Sardar Udham Singh”. Den vilken i London den 13 mars
1940, nästan 21 år efter Jallianwala Bagh massakern sköt ner den
högste brittiske ämbetsman ansvarig för massmorden, O'Dwyer, samt
även Zetland, då 1940 Secretary of state for India – vilken dock
överlevde. Udham Sing flydde inte efter mordet. Han hävdade att han
handlat för att återställa rättvisan och bidra till att britterna
skulle fördrivas. Han hängdes 31 juli 1940.
Rummet var
packat. Majoriteten var från Sydasien. Punjaber mest. Men jag tror
det fanns någon britt med. Rummet var dock litet så det kunde väl
inte sammanlagt ha varit mer än 30 – 40 personer. Det blev ett
mycket bra möte med livlig diskussion. Indien som mång-nationellt;
vad som skiljer det gamla kommunistpartiet och naxaliterna i
kastfrågan; religionen och traditionen; hur naxaliterna rättat till
misstagen från sjuttiotalet, möjligheterna att trots repressionen
nå mellanskikten i städerna bland annat.
Det hade
tidigare varit hårda konflikter om lokalen med en grupp då ledande
Indian Workers Association-medlemmar som tillhörde CPI (M). De kunde
inte tillåta att det talades om Kashmir. De erkände inte den
nationella frågan. Men det hade lösts genom att de nu inte hade
kontroll över lokalen.
Efteråt
på kvällarna diskussioner med andra vänner och närstående.
(Värden var punjabi men inte religiös och bjöd de bland oss som
smakade på whisky.) Man hade bildat en studiecirkel som samlades var
vecka för att diskutera utifrån min bok kapitel för kapitel. Man
menade dock att titeln på punjabi-upplagan - ”Revolutionen bankar
på Indiens dörr” - var bättre än den jag valt för den
engelskspråkiga upplagan. Framhöll att det var utgåvorna på de
olika språken som var viktigare än den engelskspråkiga upplagan
som bara kunde nå en liten – övre medelklass mest - del av den
läskunniga publiken.
Det
Brighton jag rörde mig i var sydasiatiskt. Med ett visst nyare
inslag av östeuropéer. Husen var brittiskt traditionella men
gatulivet var sydasiatiskt. Organisationerna var viktiga men fattiga
och utsatta för såväl polisövervakning som provokationer. Man gav
mig också en stor kasse full med böcker. För mig var detta en
viktig resa där jag både upplevde och lärde mig mycket.
Nu till
det problematiska. Jag hade köpt biljetter från Snidaregatan 20 och
åter vilka arrangörerna skulle betala. Totalt c.- 2 000;- Men på
Landvetter där jag väntade på avresa meddelades klockan 22 att
planet var inställt. Man hoppades det hade reparerats till dagen
efter. Men bolaget kunde inte garantera mig att jag skulle vara i
Brighton i tid för mötet. Inte heller kunde de erbjuda mig
hotellrum i Göteborg – vilket flygplatspersonalen dock ordnade på
flygplatshotellet. Jag blev tvungen ta den enda återstående biljett
som skulle ta mig till Brighton i tid. KLM Business class, klockan
sex på morgonen. Ohyggligt dyrt. Men jag gjorde det. Alternativet
hade varit att säga återbud. Nu var de biljetter jag tagit på mitt
VISA-kort uppe i över 10 000:-.
Detta
kunde jag inte begära att få av arrangörerna. Jag visste ju precis
hur de hade det. Kamraterna i Brighton skulle se vad de kunde få
tillbaka från Midlands. De gjorde också en insamling för
biljettkostnader. Totalt fick de ihop 400 pund. Resan kostade mig
alltså en del över 6 000. Det får jag ta. Aftonbladet skall ju
betala för de artiklar de beställt och jag antar jag får någonting
från Celanders för höstboken. Men så här är det.
Jan Myrdal
13-07-02 .
I varje fall tur att du inte tycks har råkat ut för immigrationsofficer av den typ du som du gjorde i febr. 1950. Sid 28-31 i Samtida. (PAN Nordstedts, 1967).
SvaraRadera