OM TVESYNENS NÖDVÄNDIGHET
Jan Myrdal
Ola Larsmos redovisning är utmärkt.
Den är riktig men inte helt riktig ty i likhet med de flesta gängse
svenska politiska skribenter saknar Larsmo tvesyn. I detta fall får
det hans resonemang att i två fall halka förbi viktiga
skärningspunkter.
Den ena göms i blankraden mellan två
i och för sig korrekta konstaterande meningar:
”Vad vi med säkerhet kan säga är
att framgången för motståndet mot att ta emot judiska flyktingar
blev ett verkligt steg uppåt i karriären för gruppen kring Anners,
Fredborg och Leissner.”
Och:
”Hösten 1940, efter Tysklands
ockupation av Norge och Danmark, står samma grupp bakom pamfletten
'Den svenska linjen som blir ett karriärmässigt lyckokast'.”
Om detta har jag skrivit flera gånger.
Det lättast tillgängliga torde vara mitt förord till nyutgåvan
år 1995 av Arvid Fredborgs ”Bakom Stålvallen”. Vilket bör
läsas uppmärksamt. Vintern 1938/39 genomfördes nämligen en
ideologisk frontförändring inom den organiserade borgerliga
nationalismen. Det de ledande Erik Anners, Arvid Fredborg och Olof
Rydbeck då programmatiskt skrev i Heimdals årsskrift 1939 medförde
att det inte blev möjligt för den direkt pro-nazistiska gruppen att
då upprätta ett pro-tyskt parti av verklig politisk betydelse. Jag
citerar tre meningar:
”Den tyska politiken uppkallar i
nuvarande läge de nationella krafterna till motstånd. En nationell
svensk rörelse måste, om den vill göra sig förtjänt av sitt
namn, med skärpa taga avstånd från varje försök att i Sverige
upprätta ett tysksinnat parti med det dubbla syftet att genomföra
inrikespolitiska mål och att ställa Sverige vid Tysklands sida
under stormlöpningen mot öster. Erfarenheterna visar, att ett
sådant parti skulle vara ett farligt hot mot vår självständighet.”
Detta de nationellas ställningstagande
1939 bidrog till att göra det möjligt för den politiska Per
Albin-linjen att hålla Sverige utanför kriget.
Det andra gäller just ”Bakom
stålvallen”. Den boken lästes inom den allmänna svenska
borgerligheten och ledde där till insikt om nazismens brott. (För
mig, i den politiska miljö där jag växte upp, var de något jag
kände till från sjuårsåldern i trettiotalets början.) Arvid
Fredborg själv framträdde på olika tebjudningar, som hos
grannfamiljen Matz, i Bromma. Det han där hade att säga hösten
1943 var för denna opinion avgörande :”Antalet judar, som
avrättats, torde i varje fall överstiga 2 miljoner, och säkerligen
har minst 1 miljon polacker avlivats. Hur många ryska krigsfångar
och civilpersoner, som dödats, har jag icke hört sägas några
siffror på.” ( sid. 340) (Endast inom en extrem borgerlig grupp
kunde man efteråt, som Ingmar Bergman, hävda att man ingenting
vetat förrän koncentrationslägren öppnats av de allierade.)
Ola Larsmos text om det mörka arvet
från Bollhusmötet är alltså på en gång utmärkt ty där visar
han på en ideologisk linje fram till i dag och farligt vilseledande
då den suddar ut komplexiteten. Det är dock nödvändigt med
tvesyn. Tag François
Mitterand till exempel. Högerextrem nationalist före kriget,
dekorerad av Petain våren 1943 med ”L’ordre
de la Francisque gallique” sedan över till de Gaulle och så
småningom republikens socialistiske president 1981 till 1995. Eller
för den delen Winston Churchill. Vilken både ledde kamp mot
Hitlerfascismen och var direkt ansvarig för det politiskt överlagda
folkmordet på två till fem miljoner bengaler.