ANDRA BILDER FRÅN KAMBODJA

Det var på kvällen i går, den 21 mars 2013, som den döde Ieng Sary kremerades inför de många sörjande i Malai, Banteay Meanchey-provinsen i nordvästra Kambodja.

    Om detta finns mycket i särskilt sydostasiatiska medier. Men jag har inte sett något  i svenska medier. Det är inte märkligt; de är följsamt officiella och en rapport från Malai vore dem politiskt olämplig. Ty i ceremonien deltog tusentalet (efter Bangkok Post) sörjande, inte bara släktinga och vänner utan politiska kamrater och därtill  medarbetare från Demokratiska Kampucheas (Pol Pot alltså) tid. Guvernören i Pailin, Y Chhiengh, en mångårig kamrat från DK:s armé,  tände bålet.

Det svenska 60-talet i sitt sammanhang.

I Umeå var det diskussion i Folkets Hus på morgonen den 15 mars 2013 mellan Mats Jonson, Carl Johan de Geer och mig om det svenska sextiotalet. Den kommenterades i pressen. (Se http://www.vk.se/820986/maktlosa-nar-myrdal-fick-upp-farten). Denna diskussion på Umeå Folkets Hus om det radikala sextiotalet i Sverige var i princip mycket viktig. Men frågorna stora och tiden - 45 minuter - knapp. Alltså var det svårt att resonera så tankarna nådde publiken. Anders Sjögren avslutade därför sitt sympatiska referat med orden:

   

"När samtalstiden går mot sitt slut tar Mats Jonson upp frågan om den totala yttrandefriheten och hur han - rätt eller fel - tycker sig ha sett att den numera naggas i kanten från vänster. Hans exempel är diskussionerna om Tintin, Lilla hjärtat och rondellhundarna. Myrdal tar sig ivrigt an frågan och börjar tala om Mark Twain ..."

***************************************************************************************

Men här först visar jag en bild innan jag går in på diskussionen. Ty ingen bör glömma vad 50-talet hade varit i våra länder. Det var den Tingstenska tiden. 

Det var mot detta med krig, idealitet och fin-i-kanten-konst vi på sextiotalet i Sverige som i andra länder organiserade oss konstnärligt, politiskt och kulturellt!
 *************************************************************************************

SÄTT DEM I GAPSTOCKEN!
BIND DEM VID SKAMPÅLEN!

Den 3 mars 2013 stod på Sveriges Radios hemsida : ”Dokumentären CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige som skulle ha sänts söndag 3 mars kommer att sändas vid ett annat tillfälle.” Sveriges Radios ansvariga hade på vanligt svenskt sätt drabbats av byxångest. Tingstens lärjungar och meningsfränder hade inte bara gått de vanliga svenska baktrapporna utan varit ute i pressen och larmat.

Man håller sig för näsan ty naturligtvis visste också de att Herbert Tingsten varit ordentligt insyltad i Förenta staternas dåtida krigföring.

APROPÅ EFTERMÄLET MITT.

Detta tecknade Gun Kessle 1967 till min moralitet ”Redaktör Antonsson söker eftermäle”. Bilden är typisk Kessle, inte bara bra utan tecknad med baktanke. Texten är också den bra. Läs den. Men naturligtvis passar bilden nu också mig. Blir ju 86 och bör snart vara död. Borde kanske redan börja söka ordna med eftermälet mitt.

Man säger mig att hela det bibliotek Jan Myrdalsällskapet nu flyttat hit till Varberg någon gång i höst skall vara på plats. Fyra våningar med böcker – och tidskrifter. Affischer, tryck och klipp därtill. Förra vintern packades allt ned i lådor, hus för hus, rum för rum, hylla för hylla. Det var P. A. Skansen som skickligt och noga i Björkviken mätt, organiserat och bokfört allt. Vänner packade, bar och körde det hela hit i lastbilar. Så kan nu allt packas upp och ställas in på rätt ställe. 

Men för att bli användbart som arbetsbibliotek för mig måste jag nu själv detaljsortera på mitt sätt. Lokalerna är ju andra här med andra rumsperspektiv. Gör jag det kan jag sedan vid behov gå längs hyllorna och direkt hämta ut vad jag behöver. Jag behöver inte ens blunda för att se framför mig var jag i texten strukit för och på eftersättsbladet skrivit in hänvisning till just det eller det som nu blivit relevant. Volymen hoppar fram ur hyllan och ropar till mig.

René Georges Hermann-Paul (1864 – 1940). ”Folkets röst.” Le Sifflet, Nr 1, 17 februari 1898.

EN PRINCIPFRÅGA

I och för sig är det som nu kallas näthat en stående våg i modern västerländsk historia. De hatiska anti-Dreyfusarder vilka Herman-Paul visade fram i första numret av ”Le Sifflet” den 17 februari 1898 är samma grupp som den vilken hatar – särskilt kvinnor – på nätet i dag. Det är är viktigt se detta sammanhang. Det finns här en möjligt verksam politisk dimension. Men – och det har Sverigedemokraterna tyvärr rätt i – de anständiga grindvakterna i våra officiösa medier släpper inte gärna fram en diskussion som går bortom den mer påbjudna upprördheten. Vilket kan få olyckliga följder.

Följande inlägg refuserades med vändande mail av Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet. Det är inte illa skrivet, det vet jag. Intellektuellt håller det. Mitt förslag att journalistiskt kartlägga denna hatgrupp är inte i strid med lagen.

Det är möjligt att de hatande i skrivandet blott – liksom deckarläsare och porrkonsumenter – tillfredsställer en egen dold fantasivärld utan verklig social betydelse. Då skulle en publicering av ip-adresser räcka för att få slut på, eller åtminstone begränsa, denna allmänstörande grafomani.

Men det pinsamma är att just de officiösa grindvakternas rädsla för all offentlig diskussion utanför de för tillfället påbjudna snäva gränserna redan bidragit till att Sverigedemokraterna i LO har den näst Socialdemokraterna största sympatisörskaran. Det var på ett sådant sätt det franska kommunistpartiet lyckades ge åt Front National sina väljare.

Nå här under alltså den i Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet otryckbara texten.

Detta får naturligtvis citeras med angivande av källan och mitt namn.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

NÄTHATET

Jan Myrdal

Nu fylls media med inlägg om näthat. Men debatten tycks mig obegripligt flat. Som om det vore något nytt. Och därtill ohjälpligt. Det enda som dock är nytt med näthatet är nätet. Men inte ens det är verkligt särskiljande. Fenomenet fanns. Det bör man hålla i minnet.

Joseph Sattler. "Der Wurmstich." Första bladet i "Ein moderner Todtentanz", J. A Stargardt, Berlin 1894.

OM ATT BÖRJA NÄRMA SIG STUPET

      Om en halvtimme till sjukgymnastik. Vilket behövs. Ont i knän – och höfter. Inget märkligt. Detta är ordentligt undersökt och röntgat. Förslitning. Rör mig mindre och blir fetare – vilket frestar knäna mer. Sedan jag flyttade hit till Varberg har jag gått upp sju kilo. Sover sämre. Apparaterna i sjukgymnastiken roar mig. Men upplever hur det sluttar.

      Fast jag skriver inte detta som klagoskrift. (Om sådan klagan skrev jag ju i ”Moraliteter” och”Garderingar”.) Snarare är det mig en verklig positionsbestämning. Arbetet går långsammare. Texter jag tycks ha helt klara, som jag ser tydligt framför mig, som jag ser så tydligt att jag kan ljuda dem högt till och med och vilka bara behöver skrivas ut med finger å tangent de förblir ofärdiga.

      Detta är dubbeltydigt. Ty var offentliggöra dem? På nätet? I Indien? I någon av de svenska tidningar vilka ännu faktiskt trycker mig? Clarté, FiB/k, Flamman, Proletären? Jag är dem tack skyldig – utan dem vore jag borta. Men de tar blott ett slags texter. Resten av mitt skrivande finns inte rum för heller där.

Visst, det finns andra, de där jag under åren från 1954 och framåt nådde publik och fick inkomster. Men de har antingen försvunnit eller har tillsynes stängts för mig. Även om Aftonbladet kanske, kanske, fortfarande tar något. (Men där finns alls inte för mig den stora estetiska och idémässiga frihet jag där hade för en generation sedan – eller som jag hade i SvD för två generationer sedan.) Och erfarenhetsmässigt de senaste år blir det allt mindre troligt att de tar något och gör det det så gör de det hur som haver blott ovilligt.

      

    

Denna text borde in efter den andra drömsekvensen. Hur man gör vet jag inte.

PÅ FÄRD MOT SUNDET




    Denna nyårsafton när 2012 skall slå om till 2013 vaknar jag tidigt. Ligger kvar. Somnar om och vaknar mitt i en drömberättelse. Tydlig. Distanserad. Närmast som en vanlig hypnagog hallucination säger jag mig när jag ser på den. Eller hypnopomp hallucination som det tycks heta på fackspråk när det gäller uppvaknande.
  
 En svit olika scener i en berättelse. Jag, en yngre  man i trettioårsåldern, är kapten och står på bryggan om natten på mitt fartyg i Sydatlanten. Lugn sjö. Tung luft. Moln skymmer stjärnorna.  Något säger jag till rorsmannen. Med ens upphör alla ljud från maskinen och alla instrument svartnar. Strömmen borta, inget ljus någonstans. Vi driver.

    Men ficklampor finns. Jag beordrar undersökning. Man rapporterar att livbåten fattas. Chiefen arbetar i maskinrummet, söker åtgärda felet. Fem man ur besättningen kan inte lokaliseras. Också loggboken är borta. Det fattas en flaska whisky ur min hytt.

    Nödsändaren fungerar. Telegrafisten får kontakt med ett fartyg i närheten. Jag ber honom också att larma myndigheter om de fem som avvikit med livbåten. Chiefen meddelar att han har rett ut vad som hänt. Det är sabotage. Men han har åtgärdat det. Maskinen går igång. Ljuset återkommer. Vi fortsätter.

    Bilderna är mycket tydliga. Jag ser var scen detaljerat och exakt. Jag upplever dem inte som drömbilder utan som iakttagen verklighet. Men under den tid jag både ser och agerar står jag dock så utanför jaget, den trettionågontingårige kaptenen, att jag inte registrerar hans/mitt namn, när allt detta skett/sker eller någon information om fartygets namn, vart vi kommit ifrån, vart vi är på väg eller vilka de fem som tagit livbåten och lämnat fartyget är. Jag upplever heller varken någon nyfikenhet eller något informationsbehov. I uppvaknandet då jag börjar komma ihåg scenerna utifrån undrar jag dock om styrmannen är bland de fem avvikna.

    Drömbilderna, hypnopompa eller ej, så starka att jag fortsätter minnas dem. Kan till och med leta fram en penna och skriva ned ledord på ett papper. Vilket inte hade behövs ty ännu efter flera timmar är bilderna så tydliga att jag kan se detaljer i dem.